AMARA

TRE

AMARAS PERSPEKTIV

Jag har jobbat på restaurangen i några dagar nu och allt har gått hur bra som helst. Jag och Lizzy har kommit varandra mycket närmare och jag tror till och med att jag kan börja kalla henne för vän.

Det är måndag igen och jag skuttar någorlunda glatt in på jobbet.

"Goddag Paula!" hälsar jag på damen som står vid dörren, redo att ta emot gäster, precis som första dagen jag var här.

"Goddag Amara!" hälsar hon tillbaka med ett leende. Jag försöker le och se så glad ut som jag bara kan för att försöka dölja det faktum att jag har sovit fyra timmar de senaste tre dygnen.

Jag går till omklädningsrummet och byter om innan jag går ut till köket och börjar direkt jobba och servera mat till gästerna.

Om någon hade sagt till mig för tio år sen, när jag flyttade härifrån, att jag skulle komma tillbaka hit och jobba som servitris hade jag nog skrattat åt dem.

Även om jag verkligen inte ville flytta härifrån så hade jag stora framtidsplaner och detta var det sista jag kunde se mig själv göra. Men allt rördes om i grytan när han kom in i mitt liv.

Timmarna flyger förbi som vanligt och klockan slår halv sju. Jag går in i omklädningsrummet igen för att äta min frukt som jag har med mig och hör hur Lizzy öppnar och kommer in.

"Hur går det idag?" frågar hon mig och ler innan hon tar fram något att äta på ur sitt egna skåp.

"Det går bra, hur går det för dig?" ler jag tillbaka och lutar mig mot mitt, nu stängda, skåp. Hon stänger sitt skåp också och börjar äta en macka medans hon tittar på mig och rynkar ögonbrynen lätt.

"Som vanligt, hur är det med dig? Du ser extremt trött ut." frågar hon mig och jag suckar till lite tyst för mig själv. Syns det så tydligt?

"Jag har bara lite svårt att somna ibland." svarar jag lätt, i hopp om att hon inte ska fråga mer. Hon nickar lätt innan hon plötsligt börjar flina.

"Ägaren av restaurangen kommer in för att äta här idag med hans vänner, och jag tänkte ge dig äran att få servera dem idag." flinar hon fram och jag himlar med ögonen mot henne.

"Sist du sa så, gav du mig äran att servera ett gammalt par som du visste var otrevliga och det slutade med att jag nästan började gråta framför alla gästerna." säger jag till henne seriöst. Vilket är sant. Det hände förra onsdagen. Hon brister ut i skratt och lägger handen för magen.

"Jag vet, men denna gången är det annorlunda, du behöver inte oroa dig, de brukar inte prata så mycket med oss under arbetstider för att inte störa oss. Du ska bara ta deras beställning och servera dem maten, det kommer gå jättebra!" säger hon medans hon lämnar omklädningsrummet igen och jag suckar till.

Perfekt. Helt perfekt. Dags att skämma ut mig själv igen antar jag.

Jag låser mitt skåp igen och sätter upp mitt långa, mörkbruna hår i en ny hästsvans innan även jag lämnar omklädningsrummet och börjar gå ut.

"De är där." säger Lizzy och pekar på ett av borden för det sitter tre män medans hon rusar ut med några tallrikar. Jag drar efter andan och börjar gå mot bordet.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte får ångest så fort jag ska servera män. Tankarna bara snurrar i huvudet. Tänk om de är som han? Tänk om de vill mig illa? Tänk om de rör mig?

"Godkväll, vad får det lov att vara?" frågar jag med ett stort, fejk leende och de alla tre lyfter blicken mot mig. Jag möts av tre par ögon, jag måste medge att de alla var sjukt attraktiva, men det var ett par ögon som fångade min uppmärksamhet mest.

Ett par klarblåa ögon som stirrade in i mina egna, och jag kan se på hans ansiktsuttryck att vi direkt tänker på samma sak. Jag sliter snabbt blicken från honom och tittar ner på det lilla pappret och pennan i mina händer medans jag lätt rynkar på ögonbrynen.

Vart har jag sett honom förut?

"Jag tar nummer 14 och en whisky." säger den blonda mannen utan att lyfta ansiktet från notan. Jag nickar till och skriver ner det.

"Jag tar samma sak." säger den brunhåriga killen mittemot honom och jag skriver snabbt ner det och väntar på att den bekanta mannen ska prata.

Jag lyfter blicken för att titta på honom igen men märker att hans blick redan är på mig. Han tittar på mig på samma sätt som jag tittade på honom. Som om han känner igen mig.

"Känner vi varandra?" frågar han självsäkert och lutar huvudet lite åt sidan medans han flinar. Jag stelnar till och skakar lätt på huvudet.

"Nej, jag tror inte det. Jag är ny här." svarar jag och han bara nickar till svars. Han säger sin beställning och jag går med snabba steg därifrån. Jag träffar på Lizzy på vägen till köket och stannar upp henne.

"Du, vad heter ägaren?" frågar jag och hon skrattar till och tittar bort mot bordet där de tre männen sitter, vilket får mig att göra samma sak och jag märker att han fortfarande inte har släppt mig med blicken.

"Har du inte hört? Det är ju den berömda Killian Rivers." svarar hon lite sarkastiskt med ett svagt flin och skyndar iväg med sina egna beställningar.

Herregud. Killian. Det är därifrån jag känner igen honom. Jag blir direkt lite irriterad för mig själv när jag tänker tillbaka på alla de sakerna han sa till mig när vi var små. Killian var min brors bästa vän och jag hade helt glömt bort honom tills nu.

Vi hatade varandra. För honom var jag bara hans bästa väns irriterande lillasyster och för mig var han bara min storebrors jobbiga kompis. Han var hemma hos oss hela tiden.

Detta blir ju extremt stelt. Jag går runt i restaurangen för att ta några fler beställningar från gästerna och jag känner hela tiden känslan av att någon tittar på mig.

Automatiskt så slänger jag blicken mot Killians bord och ser att han fortfarande har blicken på mig. Jag har aldrig känt mig såhär blottad av att någon bara har tittat på mig, det är som att han stirrar rakt in i min själ. Jag sväljer hårt för mig själv och går vidare. Hoppas inte han känner igen mig. Han kommer ställa frågor, och jag har ingen lust att svara på några.

När deras mat äntligen är klar så bär jag bort de till deras bord och precis när jag ska vända mig om för att fly från platsen så hör jag Killians röst igen.

"Vänta, vad heter du?" frågar han känslokallt och jag vänder mig om och tittar förvånat på honom. Vet han inte ens vad hans anställda heter?

"Det är du som är chefen, du borde veta." säger jag bara irriterat och vänder mig om och går därifrån medans jag hör hans vänner skratta åt honom.

Hoppas inte jag får sparken för det där bara.