AMARA

TIO

AMARAS PERSPEKTIV

Jag kan inte fatta att jag vaknade upp av en mardröm när Lizzy låg jämte mig och sov. Nu kommer hon börja ställa frågor och vilja veta varför jag vaknade upp så.

Jag började mitt skift för snart tre timmar sen och jag har försökt undvika Lizzy så mycket som möjligt. Hon har försökt prata lite med mig men jag har skyndat mig iväg för att ta beställningar då.

Det är rätt så lugnt i restaurangen nu så jag står och håller på att duka av ett bord när jag plötsligt hör att någon kommer fram till mig.

Jag vänder mig smått om och ser Lizzy bakom mig.

"Hej, jag kan ta över. Killian vill att du går upp till hans kontor." ler hon mot mig, men jag kan se oron i hennes blick.

Helvete. Fan. Ånej. Hoppas inte hon har sagt något till honom.

"Aha, okej." svarar jag kort och torkar av mina händer lätt på förklädet jag har på mig.

Med smått skakiga händer sträcker jag upp handen för att knacka på dörren till Killians kontor när jag kommer upp dit.

"Kom in." hör jag hans röst säga bara någon sekund efter att jag har knackat på. Det kalla metall handtaget gör att jag spänner mig mer än vad jag redan gör när jag lägger handen på det och öppnar dörren.

Killian står vid fönstret och tittar ut över gatan men när jag kliver in och stänger dörren bakom mig så vänder han sig mot mig.

"Sätt dig ner." säger han och pekar på en av stolarna som står på andra sidan av hans skrivbord, mittemot hans egna stol.

Med försiktiga steg går jag mot stolen och sätter mig ner medans han fortsätter titta ut genom fönstret i tystnad innan även han går mot sin stol.

Skillnaden är att Killians steg är självsäkra och dominanta. Som om han äger hela världen, jag önskar jag var sån. Självsäker. Speciell. Värdefull.

Inte svårt att vara självsäker när man är en sån viktig person som Killian Rivers är. Medans lilla värdelösa jag sitter här och känner att jag lever på lånad tid.

"Vad tänker du på?" frågar han och det är inte förens nu jag märker att han sitter framför mig, tillbakalutad i sin stol och tittar på mig.

"Va? Inget speciellt." svarar jag och väcks ur mina tankar. Det blir tystnad en stund och jag börjar pilla på mina händer som ligger i mitt knä medans jag har blicken ner i knät.

Jag kan bokstavligen känna hur han tittar på mig.

"Jag pratade med din bror idag." är det första han säger efter en stund och jag känner hur andan stannar upp i lungorna. Jag höjer blicken snabbt och tittar på honom med uppspärrade ögon.

Men så fort jag ser hans förvånade ansiktsuttryck till min reaktion så tittar jag ner i mitt knä igen. Jag harklar till mig och nickar lätt.

"Jaså, vad sa han då?" frågar jag utan att lyfta på blicken.

Utan att titta upp så hör jag hur han ställer sig upp ur sin stol, går runt sitt skrivbord och lutar sig lätt mot det, precis framför mig.

"Varför sa du inte att ni inte har kontakt när jag frågade?" jag rycker lätt på axlarna till hans fråga och plötsligt känner jag hans varma hand försiktigt läggas under min haka.

Jag rycker häftigt till och tittar snabbt åt sidan, men han lyfter försiktigt på mitt huvud och tvingar min blick att möta hans.

Han tittar på mig med rynkade ögonbryn och jag försvinner helt i hans vackra, blåa ögon.