AMARA

ETT

AMARAS PERSPEKTIV

Jag tittar försiktigt ut genom mitt bilfönster när jag kör förbi de bekanta, men ändå bortglömda, gatorna. Det var lite mer än tio år sen jag var här sist.

Jag ler lite för mig själv när jag åker förbi en lekplats och ser ett dussin barn springa runt och skratta. Det känns som att det var senast igår jag själv var ett av dem barnen som lekte där, men samtidigt känns det som att det hände i ett helt annat liv.

Jag älskade att bo här och gjorde det ända fram till strax innan min fjortonde födelsedag. Livet var så mycket enklare då.

Men plötsligt fick pappa ett jobberbjudande som han, och jag citerar, 'bara inte kunde säga nej till'. Så vi blev tvungna att flytta tvärs över landet.

Mina föräldrar skiljde sig knappt tre år efter att vi hade flyttat. Mamma hittade snabbt en ny man och så länge hon är lycklig så har jag väl inte så mycket att säga till om.

Två år efter det blev pappa väldigt sjuk och knappt ett halvår senare gick han bort. Min stackars lilla pappa. Som jag saknar honom.

Efter det gick allt bara utför. Men nu har jag äntligen lämnat den där hålan för att starta om på nytt, eller försöka åtminstone. Men bara tanken av vad han kommer göra när han inser att jag packade mina väskor och stack gör det svårt för mig att andas.

Jag parkerar snabbt framför ett stort lägenhetshus där min nya lägenhet tydligen är. Pappa lämnade efter sig en hel del pengar till mig och min bror, Felix, och jag har inte vågat spendera dem förens nu.

Nytt liv, här kommer jag.

Jag öppnar bakluckan på min bil och tar ut de få lådorna som står där medans jag börjar bära dem till min nya lägenhet.

Innehållet i dessa lådorna tillsammans med de kläderna som ligger i de tre resväskorna som fortfarande är i bilen, är allt jag äger för tillfället.

Jag låser upp dörren och kliver in i den tomma lägenheten. Den är precis som jag har föreställt mig. Den har ett helt underbart kök, en stor öppen yta som vardagsrum, ett sovrum och ett sjukt fint badrum. Och jag får inte glömma balkongen.

Jag sätter stolt ner kartongerna på köksön som står i mitten av köket och suckar glatt för mig själv. Detta behövde jag. Jag behövde komma bort, mer än något annat.

Jag går ner igen och bär upp det sista från min bil, som jag också köpte med pengarna pappa lämnade efter sig.

Klockan är redan mycket. Jag öppnar resväskorna och tar fram en filt därifrån och lägger mig på golvet i vardagsrummet med filten över mig.

Det första jag ska göra när jag vaknar imorgon är att köpa en säng. En ordentligt stor säng.

➰➰➰

"Vart fan har du varit?" skriker han argt på mig när jag kliver in i den lilla lägenheten som vi bor i.

"J-jag var bara och köpte ölen du bad mig om." svarar jag osäkert och tittar ner i golvet medans han kommer mot mig med snabba steg.

"Varför tog det sån jävla tid, kvinna?!" skriker han ännu högre, bara någon meter ifrån mig. "Träffar du någon annan?"

"Nej-nej! Jag lovar." svarar jag desperat, vetandes om vad som kommer.

Han rycker snabbt ölburkarna ur mina händer och ställer ner dem på bordet med en smäll innan han snabbt tar tag i mitt hår och börjar dra mig mot vårat sovrum.

Han slår snabbt upp garderobsdörren medans jag bönar och ber att han ska släppa mig. Han slänger snabbt in mig i den mörka och lilla garderoben, precis som nästan varje gång jag gör det minsta lilla som han inte tycker om.

"Stanna här inne tills du lär dig vara trogen, din lilla hora!" skriker han på mig och spottar rakt ner på mig.

"Kom ihåg att jag är den ända som någonsin kommer kunna älska dig! Du ska vara tacksam att jag älskar dig även om du är en patetisk, värdelös liten hora!" han smäller snabbt igen dörren till den trånga garderoben och vrider om låset på den.

Jag andas snabbt in samtidigt som jag flyger upp från det kalla golvet. Bara en mardröm, eller mer som ett minne.

Det ända jag önskar är att få slippa tänka på honom.

Men jag tror att jag aldrig kommer kunna undkomma det. Jag måste försöka, det är det bästa jag kan göra just nu.

Försöka.