AMARA

SJU

AMARAS PERSPEKTIV

"Helvetes. Jävla. Skit." muttrar jag irriterat för mig själv när jag skyndar mig för att göra mig redo att åka till jobbet. Jag är en halvtimme sen med tanke på att jag var uppe hela natten och somnade till i förmiddags istället.

Jag stannar till mitt på trottoaren och suckar högt för mig själv. Det finns inte en chans att jag kommer orka stå och jobba hela dagen idag. Jag kommer somna till ståendes.

Jag drar snabbt upp min mobil och ringer Lizzy medans jag pustar ut och slänger mig i min soffa.

"Vart fan är du?" viskar Lizzy fram i mobilen. Egentligen får vi inte svara i telefon, vilket är rätt uppenbart, när vi jobbar.

"Jag mår inte så bra idag, så jag tror inte jag kan komma idag." säger jag och jag vet att man kan höra min trötthet på min röst.

"Hur mår du? Behöver du något? Vill du att jag ska komma? Jag är bra på att fejka sjukdomar." säger hon och fejk hostar till. Jag skrattar till och skakar lätt på huvudet för mig själv.

"Nej, asså jag har bara väldigt svårt att sova och jag har knappt sovit nånting de senaste tre dagarna." svarar jag andas ut tungt.

"Okej, men jag kan säga att du är sjuk och inte kan komma idag. Men jag kommer hem till dig så fort mitt skift är slut och så kan jag sova hos dig om du vill? Det kanske hjälper?" svarar hon och jag ler till.

"Det får du jättegärna, är det okej för Dalton då?" svarar jag och hon skrattar till.

"Jag tror det är mer än okej för honom, jag har knappt inga andra tjejkompisar i stan. Han är nog bara tacksam över att jag är med dig, även om jag vet att han kommer sakna mig inatt." svarar hon och jag kan höra på hennes ton att hon flinar.

"Okej, men det låter bra. Vi hörs lite senare då." säger jag glatt och vi lägger på.

Jag må ha träffat Lizzy nyligen, men hon är nog den bästa vännen jag har haft, någonsin.

LIZZYS PERSPEKTIV

"Diana! Kan du bara ta över för mig i några minuter, jag måste bara ringa ett samtal!" ropar jag på en av mina kollegor och hon nickar glatt till och jag går åt sidan för att meddela Killian att Amara inte kan jobba idag.

Även om han inte har personlig kontakt med hans anställda, förutom mig då, så vill han ha koll på när folk är lediga eller sjuka med tanke på att han är chefen.

"Hej, Lizzy." svarar han bittert efter några signaler.

"Hej, jag tänkte bara säga att Amara inte kommer till jobbet idag så du vet." säger jag kort lutar mig lite mot en dörrkarm.

"Varför inte? Är det något som har hänt?" frågar han och jag kan höra på hans röst att även om han försöker dölja det, så blir han smått orolig.

"Hon mådde inte så bra, men du behöver inte oroa dig, jag ska åka hem till henne när mitt skift är slut och sova hos henne." svarar jag med ett flin.

"Jag är inte orolig." muttrar han fram, som om han precis blev påkommen med handen i kakburken.

"Klart du inte är." skrattar jag fram och skakar på huvudet lätt. 

"Okej, men då vet jag." säger han kort innan vi säger hejdå och lägger på. Jag skickar iväg ett snabbt sms till Dalton att jag sover hos Amara idag och går tillbaka till att jobba.

AMARAS PERSPEKTIV

Klockan börjar närma sig fyra och jag har inte gjort speciellt mycket mer än att städa min lägenhet eftersom att Lizzy ska sova här inatt.

Jag kliver ut ur duschkabinen, där jag har stått den senaste halvtimmen, och drar en av mina fluffiga handdukar runt min kropp och en till runt mitt långa, mörka hår.

Jag tassar ut ur mitt badrum och in i mitt sovrum för att sätta på mig kläder. Det blir ett par gråa mjukisbyxor tillsammans med en alldeles för stor T-shirt. Perfekt.

Jag ska precis lämna mitt rum när jag hör hur någon ringer på min dörr. Hjärtat stannar till i några sekunder och jag försöker trycka bort de oroliga tankarna om att han har hittat mig.

Han vet inte vart du är. Han vet inte vart du bor. Du är i säkerhet.

Försiktigt går jag fram till dörren och tittar ut genom det lilla kikhålet. Jag andas lättat ut när jag ser att det inte är han, men jag blir direkt förvånad över vem det faktiskt är som står utanför min dörr.

Jag låser upp och öppnar försiktigt dörren. Där står Killian. Han ser helt annorlunda ut från vad han brukar. Istället för hans kostym har han på sig ett par gråa mjukisbyxor och en svart hoddie och i handen håller han två pizzor.

"Hej..?" hälsar jag osäkert på honom och han tittar lite stelt på mig, nästan som att han nu i efterhand ångrar att han kom hit.

"Hej, jag hörde att du inte mådde så bra. Tänkte bara komma med lite mat, om du vill ha?" frågar han osäkert och tittar snabbt ner på min dörrmatta.

Jag skrattar lätt till innan jag kliver åt sidan och låter honom komma in i min lägenhet.

"Kommer du med mat till alla dina anställda när de inte är på jobbet?" frågar jag och flinar medans han sparkar av sig skorna och vi, tillsammans, går till mitt kök.

"Nej, bara de speciella." svarar han och flinar tillbaka. Jag känner hur värme sprider sig på mina kinder och jag vet redan att jag är röd som en tomat i ansiktet.

"Varför mådde du inte bra idag?" frågar han och slår sig ner på en av mina stolar medans jag letar efter bestick.

"Jag har lite sömnproblem och jag har inte sovit så bra på det senaste." svarar jag så kort som möjligt och hoppas att han inte ställer fler frågor.

"Varför då?" jag sväljer hårt och lägger besticken framför honom.

"Jag vet inte." ljuger jag fram och han bara nickar förstående. Han ser på mig så tydligt att jag ljuger, men jag är tacksam över att han låter det vara.

"Jag var osäker på vad du ville ha så jag köpte den där kebabpizzan från Terezia's Pizzeria som jag vet att du älskade när vi var små." säger han och skjuter fram en av kartongerna mot mig.

Jag börjar le som en galning och slår upp kartongen.

"Tack så mycket! Det var faktiskt flera år sen jag åt pizza över huvud taget. Jag hade helt glömt bort Tezzies." ler jag men stelnar till samma sekund jag inser att jag precis tabbade mig.

"Varför har du inte ätit pizza på flera år?" frågar han och jag bara tittar ner i pizzan och rycker på axlarna.

"Så, hur kommer det sig att du stannade kvar här i Springs och inte flyttade till New York som du alltid tjatade." frågar jag med ett flin och börjar tugga min pizza för att byta samtalsämne.

"Jag har en lägenhet i New York faktiskt. Jag bor lite överallt, mina pizzerior, klubbar och hotell finns överallt i hela landet, men jag är kvar här i Springs för det var här allt började och härifrån allt styrs." svarar han och jag känner hur min haka faller i golvet.

"Helvete, jag trodde påriktigt du skulle hamna på gatan." svarar jag ärligt och börjar skratta. Han himlar med ögonen innan han börjar skratta han också.

Vi spenderar en hel del tid med varandra och när vi har ätit upp så sätter vi oss i min soffa och börjar prata om allt möjligt.

Jag må ha hatat Killian när vi var yngre, men han har förändrats till det bättre och kanske, bara kanske, kan vi faktiskt vara vänner.