Fosterfamiljer- Ogge Molander

AVSLUTAD tävling. Kap 63

VINNAREN VAR @claramolander eftersom det var bara hon som var med i tävlingen. Följ henne. Här är hennes gästkapitel.

Sofies p/v
Jag torkade argt bort en tår på vardera kind innan jag lade armarna i kors över brösten igen.
- varför måste det va såhär? mumlade jag.. varför?... Gråten började trycka hårdare bakom ögonlocken och en klump i halsen började växa.
- Jag vet inte Sofie, jag vet inte, svarade Ogge och drog in mig i en kram.
- Jag har ingen jävla anorexia, sa jag och lade huvudet på hans axel. Jag hörde hur han suckade inan han pussade mig på huvudet.
- Jag ska hjälpa dig igenom det här eländet, sa ogge och kramade mig ännu hårdare.
- Tack, mumlade jag och lade mina armar runt honom.

Ett huvud stack in genom dörröppningen och det var en läkare. Jag orkar inte med några skit läkare, doktorer och alla sånna personer dom har med sjukvård att göra.
- Hur mår du? Frågade han.
- Bra, fräste jag medan jag slingrade mig loss från Ogges grepp och vände ryggen emot läkaren och ogge.
- Jag ha... jag avbröt honom
- Gå! Fräste jag
- Men d.... jag avbröt honom igen. Jag önskar att han bra kunde gå och lämna mig ifred en stund.
- Men gå! Nästan skrek jag
- Okej okej, skulle bar...
- gå, krävde jag och gav honom en arg brännande blick.
Han nickade lite och lämnade rummet och stängde dörren efter sig. Han verkade vara lite rädd för mig nu eller nått.Ogge lade en hand på min axel och jag ryckte bort den. Han reste sig upp och gick mot den vita dörren och jag brast ut i gråt igen. Jag klarar verkligen inte mer nu asså...
Han öppnade dörren och gick ut och konstigt nog så jag slutade faktiskt gråta.

Jag satte mig på golvet i skräddar ställning och slog knytnävarna i golvet. Ett skrik lämnade min mun men inte pga smärtan utan ja typ allt som hänt. Allt jag gått igenom och ja, allt sådant.

Dörren öppnades hastigt och framför mig stod ogge. Han sjönk ner på huk framför mig inan han frågade:
- Vad hände?
- ähh inget, mumlade jag och reste mig och gick bort till fönstret. Jag kollade ut på parkeringen och dem närmaste husen men min blick nådde nästan
inte längre.
- det läka... jag avbröt honom för orkade inte ens höra ordet läkare eller något som ens liknar det ordet.
- ingen nämner läkare, fräste jag.
- läkarensaattdufåråkahemsnart, sa ogge snabbt.
- vad bra, då får jag lämna det idiotiska dårhuset, sa jag med blicken vänd utåt och fokuserad på en punkt.

|2 dagar senare|
Jag är fortfarande på dårhuset för dem skulle kolla en sista sak med min kropp eller vad det nu var.

Dörrhandtaget trycktes sakta ner och pappa kom in genom dörren.
- nu får du åka hem, sa han med ett stort leende och jag log tillbaka.
Jag bokstavligt talat flög upp ur sängen när jag hör de "du FÅR åka hem". Jag släng mig i famnen på pappa, äntligen. Det hade gått nästan två dagar sen dem sa att jag egentligen skulle åka hem men det blev aldrig så för dem skulle kolla något mer men men.

Jag tog mobilen och andra småsaker jag hade inan vi gick därifrån och ut på parkeringen.

Vi kom till den stora parkeringen där det var rätt många bilar. pappa ledde mig fram mellan alla bilar och fram till sin egen. Jag hoppade in i framsätet och pappa startade bilen.
- äntligen får jag åka hem..mumlade jag och pluggade in öronsnäckorna i öronen medan jag satte på
"sad song - we the kings" som är en av min a favoritlåtar.

Pappa stannade på uppfarten och vi klev ur.
- är du hungrig Sofie? Frågade pappa.
Jag skakade på huvudet och började gå mot ytterdörren.
- du måste äta, du åt ju inget på sjukhuset, protesterade han.
- nej, jag tänker INTE äta! Protesterade jag.
- men du måste iallafall ta tabletterna, sa pappa.
- JAG HAR INTE ANOREXIA SÅ JAG MÅSTE INTE TA NÅGRA JÄVLA TABLETTER... FATTA, skrek jag
- jo det ska du, insisterade pappa.
- MEN NEEEEEEJ! Skrek jag tillbaka. Jag har inte anorexia men om jag har det skiter la jag i det för jag tänker fan inte ta några skit tabletter. Jag kommer ju bli överviktig, INTE okej.
Jag är skit arg nu och vill bara springa upp till mitt rum, stänga dörren om mig och skrika.
Och det är precis det jag gör. Jag springer ur bilen. In i huset och upp till mitt rum. O brister ut i gråt.

- - - - - - -
HÄR VAR DÅ CLARAS KAP. upd kanske imorgon. Kolla in min blogg www.amandaberntsson.blogg.se ❤️❤️