Fosterfamiljer- Ogge Molander

Kap 61

Sofie's p/v

Smärtan ifrån kroppen försvinner inte. 

Smärtan från hjärtat försvinner inte. 

Smärtan ifrån huvudet försvinner inte.

Jag suckar djupt och öppnar ögonen. Jag bändas av ett ljust ljus. Sängen jag ligger på är hård. Sjukhus. Såklart. Jag tar min hand och masserar tinningen. Jag blinkar några gånger. Hur hamnade jag här?

-Hon har vaknat! hörs en röst som jag känner igen säga. Pappa. Jag vänder huvudet dit. Han ler och drar in mig i en kram. Ogge ligger på soffan och sover. Han ser trött ut. 

-Va-vad hän-de? min röst är inte hel och svag.

-Du hade fått i dig för många tabletter, din kropp har blivit svag och orkade inte, så du svimmade av.

Det förklarar all smärta. 

Ogge vaknade till. Han kollade på mig och bokstavligt talat ramlade ur soffan för att ge mig en kram. 

-hur e det? viskar han 

jag rycker på axlarna. Bokstavligt talat vet jag inte. 

En doktor kom in i rummet, en massa papper hade han med sig. 

-Hej Sofie, hur känns det? sa han med en skånsk dialekt

-bra. sa jag enkelt. 

-Jadu, vi har lite viktig information till dig, vet du varför din kropp inte orkade med alla tabletter?

-den va sva-g?

-ja precis, du har anorexia och din kropp är väldigt svag. Det var tur att du kom hit, vi har skrivit ut tabletter till dig. 

-jag har inte alls anorexia, jag mår bra. sa jag och gav han en sur blick. 

-Vi kommer iallefall skriva ut tabletter till dig. Som gör så du går upp i din vikt. ta det morgon, innan mat och på kvällen, är det OK? fortsatte han blabbla. 

-men jag behöver inga jäkla tabletter. fräste jag ur mig. 

-När får jag åka hem? fortsatte jag sen. 

-Om du mår bra nu så kan du få åka hem om ett par timmar? Vi ska hämta ut tabletterna till dig. 

Jag nickade. Blängde surt på honom. Pappa nickade han med. Doktorn lämnade ett par papper till pappa och de gick sedan ut. Ogge var kvar med mig. 

-Ogge seriöst, vad ska jag göra?