Fosterfamiljer- Ogge Molander

Kap 64

Sofie's pv

Jag gråter. Gråter för livet. Varför kan jag inte bara avsluta livet right now? jag tar fram min telefon och letar upp ogges nummer. Jag måste ha han här. Jag måste få se hans leende ett sista gång.Förklara allt. Att om några dar kommer jag inte leva. 

Jag kommer inte långt med att ta upp den innan dörren slås upp och ogge står där. Rödgråtna ögon. jag springer in i hans famn. Ett lätt skratt lämnar mina läppar. 

-Jag har saknat dig såå mycket. viskar han och jag kramar om han hårdare

-Jag har saknat dig med min lilla prinsessa. viskar han tillbaks. Jag sluter mina ögon och låter han få hålla om mig.

-Senare på kvällen-

Mitt hjärta bultar för fullt. För några timmar sen fick jag ett meddelande utav Emilia om att hon ville träffa mig. Såklart går jag på det och hänger med henne. Vi skulle mötas vid skolan. men istället sitter jag fastbunden i en stol. Drogad. Jag mins inte hur jag hamnade här. jag mötte Emilia. Hon gav mig en dricka och jag svimmade av. vaknar i ett mörkt rum och fastbunden. Min telefon är borta. Och jag mår skit.

Dörren till rummet öppnas och Emilia kliver in. Hon har ett fult flin på läpparna. Ljuset lyser upp. Tomt. det enda som finna här är jag.

-Vart är jag? jag måste fråga.

-Lilla Sofie. Duvet. du är enkel att leka med.

.Vart är jag? säger jag med ihop bitna tänder.

-Lilla gumman, du kommer inte komma hem igen.

Abbe kliver in i rummet. Jag häpnar till. Hur kunde jag vara så dum? De hjälper Adams gäng. Herregud.

-vart är min telefon?

-Du ställer många frågor lilla du, säger Emilia.

-Ogge har 4 timmar på sig att hitta dig. Och du är inte kvar i älskade stockholm. Säger Abbe och slår till mig i huvudet så det slocknar för mina ögon.