BASKERN // Edvin Ryding

Kapitel 3. "Är det här din?"

Lägenheten är stor och sval. skönt. Den är inredd sådär precis som man tänker sig en lägenhet i Stockholm, stilrent och allt matchar. Jag tar av mig mina vita nikeskor och går mot balkogen jag skymtar hundratals husfasader och solen lyser stark. Jag kisar och kollar ner  gatan, folk passerar och jag ler, vi är här nu.

Jag vänder om och går in i lägenheten igen, hämtar min telefon. Ser att jag har fått en ny snap, från Holland igen. Kunde han inte fatta min hint om min tidigare diss? Ska jag fortsätta dissa?

Det är ett till skrivet meddelandet, att han orkar. Jag halvslidear nyfiket.

"Skön diss, ser att du är i Stockholm, synd att jag skulle vidare till Malmö.."

Holland, Holland, Holland, sluta nu. Jag bestämmer mig för att svara, vill bara få bort notisen. Och på ett sätt, är uppmärksamheten lockande, synd att den kommer från stans största fuckboy bara.

"Sorry, hälsa Måns Zelmerlöw"

Jag trycker på skicka-knappen med min tumme och släcker mobilen. Jag lägger den på vardagsrumsbordet, vilket jag nu står precis bredvid och slår mig ner i den grå soffan. Signe och Klara har börjat dra in sina stora resväskor i lägenheten men jag väntar ett tag, är så trött. Vi åkte ju ändå tåg i många många långa timmar och det blev inte mycket sömn. Jag lägger mig ner i soffan. När jag ligger där och blundar kan jag inte låta bli att tänka på han på tidningsomslaget, Edvin. Hans bruna ögon var så fina och han känns inte som en fuckboy, som Holland.

Jag somnade tydligen efter som att jag nu vaknar av att det ringer på lägenhetsdörren. Hur lång tid har jag sovit? Klara öppnar dörren och från vardagsrummet kan jag kisande se att det är Irma som kommer. Hon ska också vara här med oss, Elsa kommer också faktiskt, men det är inte förrän imorgon kväll.

Jag reser mig långsamt upp, sträcker lite på mig. Det där var en välbehövlig nap. Jag böjer mig fram och tar min telefon från vardagsrumsbordet. Klockan är 16:30, har ändå sovit i någon timme. Under klockan ser jag en notis, från snap. Det är Holland, han har svarat. Jag skakar på huvudet och reser mig upp för att gå och hälsa på Irma och visa att jag lever.

"Skön nap? Vi funderade på att ta hit Holland så han kunde väcka dig med en kyss?"

Signe kollar på mig och vi alla börjar skratta. Irma tar av sig sina skor och börjar dra in sin väska i lägenheten. Mina vänner får inte tro att jag påriktigt gillar Holland, han har tillräckligt många tjejer och jag känner inte behovet att vara en av dem. Men uppmärksamheten jag får, är på något sätt något jag uppskattar.

"Tyst, ni vet att han är en fuckboy. Han skrev till mig på tåget förresten???"

Vi alla går in till köket och sätter oss på de röda plaststolarna runt det runda matbordet.

"Serriöst? Vad skrev han?"

Irma kollar på mig nyfiket och det gör även Signe och Klara. De vet att han har varit lite på mig och det vet sannerligen vem han är, snälla. Alla i vår stad vet det.

"Han skrev typ att vi var på samma tåg? Som att jag skulle springa till hans vagn?"

Mina vänner börjar skratta och även jag. För vi alla vet att han nog gärna hade velat att jag sprang till hans vagn. Jag berättar om det han skrivit sedan och att han nyss skickat en till som svar på min kommentar om Måns Zelmerlöw.

"Du måste ju öppna och se vad han skrivit trots att han är fuckboy, kom igen"

Säger Klara och de andra håller med. Okej, jag kan väl kolla, behöver ju inte svara. Jag går med på att kolla och öppnar Snapchat. Halvslidear återigen och läser högt för mina vänner.

"Jag gör det om vi ses när vi är hemma igen"

Jag blir stum. Vad svarar man på något sånt här? Vad svarar man stans största fuckboy?

Vi alla börjar dock skratta, det är patetiskt på något sätt. Jag svarar inte och börjar resa mig upp, vill ut från lägenheten, det är ju ändå högsommar och vi är i en främmande stad. Varför ska vi då sitta här inne?

"Skiter i Holland, kom så åker vi någonstans vi borde inte bara sitta här inne!"

Mina vänner håller med och vi alla går mot hallen för att ta på oss skor och ta oss ut i staden. Hissen är trång och jag kollar mig i spegeln som sitter på hissväggen. Möter mina blå ögon och kommer och tänka på de där bruna ögonen, edvins ögon.

Det är fortfarande jättevarmt, trots att det är eftermiddag. Klockan är snart 5 och vi går skrattandes mot tunnelbanestationen. Vi känner inte till staden så bra så vi har bara bestämt oss för att åka in till T-centralen och sedan bestämma oss vart vi vill ta oss.

Det är svalt nere i tunnelbanan precis som innan, vill nästan vända och gå tillbaka ner när vi kommit upp på perrongen. Vi behöver inte vänta mer än en minut så kommer det en tunnelbana vi kan ta. Alla tunnelbanor har namn, eller ja. Det står ett namn på vagnen, sådär fint i skrivstil. Jag kollar upp på tunnelbanan som sakta och gnisslande nyss rullat fram till oss. "Edvin" står det. Shit vilket sammanträffande. Jag skrattar lite för mig själv och följer sedan mina vänner in i vagnen.

Inne i vagnen är det fullt, och varmt. Precis som innan. Det är en stressad stämning. Kanske har vi hamnat mitt i någon rusningstid? Framför mig står en rätt lång kille med en basker, en svart. Längesen man såg någon ha basker tänker jag just som vagnen rycker till och folk rycks lätt men överraskat med. Baskern som tidigare suttit på killen framförs huvud vilar nu på det grå golvet, kul att den bara flög av.

"Är det här din?"

Jag plockade upp hans svarta basker som fallit från hans huvud då tunnelbanevagnen stannat med ett lätt ryck. Jag möter hans mörkbruna ögon och för några sekunder kändes det som att det bara var jag, han och hans basker som existerade i universum.Shit, det var han, han från tidningsomslaget. Edvin Ryding. Med de mörkbruna ögonen och det perfekta håret.

Jag stelnar till en aning, händer detta? Men jag vaknar ur min tillfälliga förlamning då jag känner att någon tar den svarta baskern ur min hand.

"Oj ja! Det är min, tack!"

Han ler mot mig och våra ögon möts, inte länge dock. För jag hinner inte ens svara innan jag ser hans ryggtavla försvinna från mig. Han tar på sig sin basker och försvinner ut genom tunnelbanedörren. Jag stirrar på honom där han går längst perrongen och sakta börjar tunnelbanan rulla ifrån honom, och hans basker.