BASKERN // Edvin Ryding

Kapitel 4. Spaghetti

Vi går längst vattnet på Djurgården. Vi bestämde oss tillslut för att åka hit. Det är mycket folk ute och det viner lätt i trädkronorna, allt känns levande. Men det ända jag kan tänka på är baskern, baskern som jag gav tillbaka till Edvin. Han var till och med finare i verkligheten än på tidningsomslaget jag sett tidigare. Vilket är lite konstigt om man tänker på det eftersom att personerna brukar redigeras innan tidningen trycks, för att bli sitt snyggaste jag. Men nu var det som att det var tvärtom, som att han var sitt finaste jag där han bara stod på tunnelbanan, där han gick längst perrongen.

"Vad skulle Holland säga om han visste att du är kär i en annan?"

Irma kollar på mig och vi alla skrattar. Jag hade berättat för dem om mötet med Edvin när vi klivit av tunnelbanan. De vart förvånade såklart, tyckte att det var coolt. Jag berättade att jag tyckte att han var väldigt fin också vilket nog var anledningen till Irmas fråga.

"Ja det är väl bäst att han inte får veta, vi som planerat bröllop och allt.."

Säger jag ironiskt och kollar skrattandes på mina vänner som ler. Jag kollar ut över området, vi går över en bro precis vid nordiska museet och kommer till Strandvägen. Längst vattnet ligger svindyra båtar och guppar och jag hör ljudet av en spårvagn som glider förbi på gatan bredvid oss. Jag ser massa barnfamiljer, säkert har många av dem nyss besökt gröna Lund eller Skansen, jag ler när jag tänker på det. Hade gärna varit liten igen.

Efter någon timmes planlöst, men idylliskt vandrande runt i staden så bestämmer vi oss för att börja åka hem. Klockan är nästan 7 och vi är rätt hungriga och trötta efter den långa dagen. Vi bestämmer oss för att svänga förbi en mataffär på vägen hem, och köpa något som vi kan laga till middag.

"Om jag hade ramlat hade jag legat kvar på marken förevigt, jag är så hungrig kommer dö"

Signe suckar och jag med, innombords. Nu måste hon bita ihop bara, vi måste ju snart vara framme vid mataffären som Klara kollat upp. Ingen svarar Signe utan vi fortsätter får planlösa vandring genom Stockholm.

Klara pekar mot en skylt vilken jag kan skymta tecknar "Coop". Skönt, vi är äntligen framme. Inne i butiken är det svalt och nästan lite kallt, men man ska väl inte klaga. Vi går långsamt runt i butiken, letar planlöst efter mat som om vi vore Sten och Flinta. Efter en stund med våra hungriga hjärnor och ännu hungrigare humör så har vi lyckats komma fram till att köpa pasta och coops billigaste pastasås.

Vi betalar i kassan och ger oss ut på gatorna igen. Det är inte många meter hem så vi slipper ta tunnelbana, hade ioförsäg vart rätt skönt eftersom att mina ben känns just precis som den spaghetti vi köpte, fast kokt. Det är väldigt fint ute fortfarande, varmt också för den delen. Men som lyckliga rovdjur som fångat ett byte känns vägen hem nu väldigt lätt där vi går med vår nyinköpta spaghetti och pastasås.

När vi kommer hem till lägenheten börjar vi laga mat på en gång. När vi lagat vår middag sätter vi oss ute på balkongen. Det känns idylliskt, trots att pastan är äcklig och vattnet inte smakar som hemma. Men vi sitter iallfall på en balkong med utsikt över främmande fasader, det är sommar och jag har träffat Edvin Ryding. Jag har mött hans ögon, hållt i hans basker. Jag skakar bort tanken som jag fastnat i, tönt. Vi pratar resten av kvällen ute på balkongen och när jag senare lägger mig i sängen och blundar så ler jag för mig själv, ser Edvins mörka ögon framför mig, allt är så bra.