BASKERN // Edvin Ryding

Kapitel 7. Hornsbergsstrand

Jag kan inte tro att det som händer just nu är sant. Jag går sida vid sida med Edvin Ryding längst en strandpromenad i en främmande stad. Solen håller precis på att ta sina sista kippande andetag och snart kommer det skymma.

Jag sneglar mot Edvin där han går närmast vattnet. Hans bruna solblekta hår studsar lätt där vi går och hans hud är alldeles lagomt solbränd. Allt på honom är perfekt.

"Så vad heter du? Eller vill du fortsätta ha det hemligt?"

Jag möter Edvins blick då han plötsligt avbryter tystnaden som präglat våran promenad än så länge. Det har inte varit en stel tystnad. Ni vet en sån som det blir mellan dig och din klasskompis när ni tvingas jobba ihop i ett grupparbete. Tystnaden som nu avbröts av Edvin hade varit rätt behaglig, vi bara gick där sida vid sida.

"Ja det är väl lite av en hemlighet"

Jag flinar samtidigt som jag säger det och jag ser hur Edvin skrattar medans han kollar ner mot marken.

"Synd, då vet jag inte vem jag ska fråga efter nästa gång jag tappat min basker"

Han vrider sitt huvud så att våra blickar möts och jag ser hur han ler. Han är så söt. Och den där baskern, varför känns det som att det är allt jag tänkt på de senaste dagarna? Hans basker. Jag ler mot honom, kan inte fortsätta vara så ironisk, vill ju faktiskt att han ska veta mitt namn, jag menar jag vet ju hans.

"Alissa" 

Jag släpper inte blicken från hans mörkbruna ögon.

"Fint"

Svarar Edvin och jag ser hur han ler. Stämningen blev plötsligt inte så ironisk som den tidigare varit och jag känner mig plötsligt nervös. Borde jag fråga vad han heter? Fast jag redan vet? Borde jag låtsas som att jag inte vet vem han är? Det är nog bäst så. Jag menar stelt för honom om han tror att jag är värsta fanet.

"Edvin heter jag"

Säger han plötsligt och jag blir en aning lättad då jag nu slapp fråga efter hans namn. Istället ler jag mot honom och svarar.

"Fint"

"Originellt svar"

Säger Edvin ironiskt och jag ser hur han fortsätter le vilket jag också gör, allt är så idylliskt.

"Inte lika originellt som ditt namn, har knappt hört det namnet innan"

Säger jag med en ironisk ton och släpper hans blick. Jag kollar istället ut över vattnet. Solen har gått ner nu och det är nu istället för solen gatlyktornas ljus som speglas i vattnet.

"Nej det är ett rätt exotiskt namn, tror faktiskt att jag är en av de 3 enda personer i världen som heter Edvin"

Jag skrattar till, ler och kollar upp. Möter Edvins mörka ögon och vi ler mot varandra. Allt är så bra nu.

"Går du här ofta?"

Hör jag mig själv fråga när skratten ebbat ut. Blev lite förvånad över mig själv, men uppskattar att jag inte lät så stel.

"Vadå vill du komma hit och råka träffa mig igen?"

Edvin söker min blick och jag kollar upp. Vågar inte skratta förrän jag hör att han börjar småskratta. Jag skrattar nervöst.

"Nej jag bara skojade, går här rätt ofta. Har växt upp här så jag antar att det blivit som en vana."

Han kollar ut över det mörka vattnet och lägenhetshusen som syns i horisonten. Tänk hur många gånger han måste sett det vattnet och de lägenhetshusen, kanske är han trött på utsikten? Precis som jag är trött på småstaden jag kommer ifrån.

"Vart kommer du ifrån förresten?"

Edvin sliter blicken från utsikten och kollar på mig. Jag känner en känsla av att det kommer låta töntigt, för vem vill bo i en småstad när man kan bo här? I Stockholm.

"En skitig småstad i Norrland bara"

Edvin kollar på mig lite fundersamt. Kanske tycker han jag är töntig nu, som kommer från en småstad. Kanske kommer han börja slänga på mig alla sina fördomar om småstäder och Norrland.

"Fast vad är det egentligen som är så skitigt med en småstad? Hade gärna sluppit bo här och flyttat till en småstad"

Jag blir förvånad, det var inte svaret jag hade räknat med. Han som verkar vara på gala efter gala och event efter event. Tänker inte riktigt honom som en person som skulle kunna bo i min stad, han skulle bli uttråkad.

"Hur kan du inte trivas här?! Allt finns ju?"

Jag fortsätter nyfiket att kolla på honom. Ännu mer nyfiken på vad hans svar kommer bli. Han skakar lite lätt på huvudet.

"Jag vet inte, hade bara varit skönt att komma ifrån detta någon gång, det är så mycket hela tiden."

Mycket vadå? För att han är känd? Jag vet inte vad jag ska svara. Borde jag fråga hur det är med honom? Hur han egentligen mår? Fast så nära är väl inte får relation? Istället bestämmer jag mig för att svara mindre känslostyrt.

"Okej sure vi kan byta, hade lätt kunnat tänka mig att bo här och slippa Norrland"

Jag kollar på honom och kollar sedan ut över omgivningen. Edvin gör detsamma. Vi går förbi en mataffär, och går nu över en stor bilväg. Jag känner igen vägen och vet att vi snart är hemma nu, fan. Hade kunnat gå här med Edvin förevigt.

Plötsligt ser jag hur Edvins mörka ögon ser ledsna ut och han kollar ner mot den kala marken. Sparkar på en sten och kollar sedan upp på den mörka himlen. Han ser bekymrad ut. Och plötsligt hör jag hur han nästan tar sats för att börja prata.

"Jag..gick alltid där nere.."

Han avbryter sig själv. Vad försökte han säga?

"Vadå?"

Frågar jag och möter hans mörka, sorgsna ögon.

"Jag gick alltid där nere vid hornsbergsstrand med min pappa varje kväll, innan han dog"

Jag blir helt chockad. Fryser till is i den varma sommarkvällen. Iaktar Edvin. Hans ögon har vattnats och jag ser hur en tår faller längst hans solbrända kind. Utan att tänka mig för går jag närmare honom och kramar honom. Jag lägger mina armar runt honom och han gör detsamma. Vi står bara några hundra meter från ingången till lägenhetshuset nu. Vi kramas länge och jag hör hur han snyftar i mina armar. Plötsligt släpper Edvin mig ur sina armar och backar. Han kollar djupt in i mina ögon och torkar samtidigt tårarna med den högra handflatan.

"Tack"

Jag ler bara till svar, han ler tillbaka. Vi börjar sedan gå de sista metrarna innan vi ska skiljas åt, iallafall för nu.