BASKERN // Edvin Ryding

Kapitel 9. Svartsjuk?

Jag blir stum, återigen. Edvin ler mot mig där han står en våning över mig, lutad över det vita balkongräcket. Men jag tvingas få fram något, klarar inte av den stela tystnaden.

"Vad sjukt att den föll snett in på balkongen och inte rakt ner på gatan"

Säger jag. Vi håller fortfarande ögonkontakten och jag känner hur jag är helt nervös, står bara där med hans basker i händerna.

"Ja jag vet, det måste vart vinden eller något"

Edvin spelar medvetet dum och jag börjar skratta. Men vad menade han egentligen? Ville han ha tillbaka den nu? Ville han att jag skulle komma upp till honom nu? Men jag behöver inte tänka länge innan han säger just det jag tänkt på.

"Jag måste ha den där baskern tidigt imorgon bitti så det vore nog faktiskt bäst om du kom upp med den nu.."

Edvin söker min blick som flyttat sig ner ut mot den mörka staden. Jag kollar upp mot honom och ler, svarar inte på det han sagt. Istället vänder jag mig snabbt om och går in i lägenheten och går snabbt mot ytterdörren. Jag ser hur mina vänner kollar efter mig när ytterdörren lätt smälls igen bakom mig, jag hann inte ens ta på mig mina ytterskor.

Stengolvet är kallt mot mina fötter när jag snabbt går upp för trappan, den som skiljer vår lägenhet från Edvins. I mina händer har jag hans basker och jag ringer på dörrklockan. Hjärtat slår snabbt. Jag hör steg inifrån lägenheten. Hjärtat slår snabbare. Edvin öppnar dörren. Hjärtat slår ännu snabbare.

Han ler när han öppnar dörren och jag sträcker fram hans svarta basker.

"Du måste hålla bättre koll på denna i framtiden tycker jag"

Jag flinar mot honom när han tagit emot sin basker, den som han alltid tappar, den som alltid hamnar hos mig och den som alltid för oss samman.

"Eller inte"

Mumlar Edvin flinandes innan han snabbt vänder sig om och börjar gå in mot lägenhetens vardagsrum. Kvar står jag på dörrmattan utan skor som förstelnad. Jag följer hans ryggtavla med blicken, vad menade han?

"Kom in!"

Jag slits från mina tankar och ser hur Edvin vinkar åt mig från vardagsrummet. Han har satt sig i den stora, svarta soffan och jag börjar gå ditåt. Sätter mig bredvid, halvt obekvämt. Vad ska vi nu prata om? Han har ju fått tillbaka sin basker?

Det är tyst en stund, en stund som känns som flera, långa, plågsamma minuter. Ingen av oss vet vad vi ska säga och jag sneglar på Edvin som just den sekunden sneglar på mig. Våra blickar möts och vi börjar skratta. Känner hur jag rodnar och plötsligt bryter Edvin tystnaden.

"Tur du alltid hittar min basker"

Edvin kollar upp på mig och ler, jag ler tillbaka. Undra om vi någonsin kommer kunna prata om något annat än baskern? Men ioförsäg är det väl ändå bättre än att det är tyst.

"Ja, vad skulle du gjort utan mig?"

Säger jag ironiskt och sneglar på Edvin igen, vi skrattar. Sedan är det som att samtalet magiskt flyter på. Vi pratar om allt mellan himmel och jord, om allt mellan min hemstad och hans döda pappa. Allt känns plötsligt så naturligt.

På soffbordet i trä framför oss ligger min mobil och jag ser plötsligt hur jag får en notis. Jag ser också hur mycket klockan är, shit snart 02. Hur har jag varit här så länge? Notisen är från snap, det är Holland, den sista människan jag vill tänka på just nu.

Jag lådsas inte se att han skriver flera gånger, att notiserna fortsätter rulla in, alla från Holland. Jag är här med Edvin nu, vill inte ha något med Holland att göra. Men tillslut märker jag hur det irriterar Edvin, han sneglar nämligen då och då mot soffbordet, mot min mobil som lyser upp varje sekund. Holland måste verkligen ha något viktigt att säga.

"Men kolla nu, någon verkar ju verkligen vilja få tag på dig"

Edvin skrattar nervöst, han har kanske rätt. Är trots allt nyfiken på vad Holland vill mig, klockan 02 på natten. Jag öppnar mobilen, öppnar chatten direkt. Läser tyst för mig själv medan jag ser hur Edvin nyfiket kollar på mig från soffans andra hörn.

"Jag kommer till Stockholm på fredag"

"Visst ses vi?"

"Frans är också med"

"Hallå visst ses vi?"

Jag går snabbt ut från chatten och lutar huvudet bakåt i soffan med en suck. Edvin följer mina rörelser.

"Vad är det? Vem var det?"

Jag sneglar upp på Edvin.

"Min stads största fuckboy bara, han ska tydligen komma hit till Stockholm och vill att vi ska träffas"

Edvins min ändras och plötsligt känns stämningen i rummet helt annorlunda. Varför tog han åt sig? Han kan ju inte bli svartsjuk? På Holland?

"Vadå, blev du svartsjuk?"

"Nej varför skulle jag?"

Jag skrattar mellan orden och jag ser hur Edvin nervöst börjar skratta. Tänk om han faktiskt blev svartsjuk?