Livet Som Halvgud

Kapitel 1

Alicias perspektiv:

"Alicia!"
Min för tillfället bästa vän Dalia Wakefield rusade på mig bakifrån. Det mörka håret var uppsatt i en hög hästsvans och de stora glasögonen vilade tungt på näsan.
"Jag blev klar med min historieuppsats igår"
Hon höll och ivrigt fram sitt papper för att jag skulle kunna se bättre.
"Verkligen bra" konstaterade jag och såg hur Layla Johnson himlade skeptiskt med ögonen mot oss.
Layla Johnson är Madison Traditional Academys "coola drottning" medan jag och Dalia mer kallas "plugghästarna". Därför älskar Layla att bråka med oss. Här om dagen hade hon till exempel satt en spindel i min pennsak (alltså i mitt pennskrin eller pennfodral eller vad det nu heter!?). Iallafall, jag blev jätte rädd och skrek högt när jag märkte det (spindlar råkar nämligen vara det värsta jag vet), det var sååå pinsamt. Jag antar att jag blev tomatröd i ansiktet också. Alltså, för att sammanfatta kort, jag tycker inte alls om den där spinkige satirikern (jag menar både Layla och spindeln föresten).
"Kom nu" Dalia drog otåligt i min tröjärm. "Jag orkar inte lyssna på 'Löjla Jobbigsons' fnitter längre"
Vi började småspringa mot klassrummet och slog oss ner på våra vanliga platser längst fram (Löjla Jobbigson är föresten vårt nya smeknamn på Layla).
Mrs Cole kom in med sina stora svepande steg. Hon var både vår klasslärare och också min favorit lärare här på MTA (Madison Traditional Academy).
Jag blev faktiskt utsparkad från min förra skola och min pappa har förbjudit mig att berätta det för någon (inte ens för Dalia!!). Iallafall var det inte mitt fel, tror jag... Jag minns bara att skolan plötsligt stod i lågor och brandmännen kom springande från ingenstans. Dagen efter fick jag beskedet att jag aldrig mer får lägga en fot vid den skolan. Min pappa hade skyllt på min ADHD. Ja, jag har lite ADHD. Men bara liiite. Som så där att jag har svårt för att sitta still och ibland överreagerar lite på vissa saker.
Mrs Coles röst avbröt plötsligt mina tankar.
"Alicia!? Kan du vara snäll och svara på min fråga nångång så vi kan gå vidare?"
Sjutton också! Jag hade suttit och dagdrömt utan att lyssna vad som pågick på lektionen nu igen.
"Ursäkta Mrs Cole, jag hörde inte frågan"
Mrs Cole log.
"Vad blir femhundrasextioåtta dividerat med åtta?"
"Sjuttioett"
"Alldeles riktigt miss Brown"
Där hade jag tur minsann i att vara bra på matematik, för jag hatar att svara fel.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i gymnastikläraren här. Det var jag inte idag heller. Det känns som om han verkligen hatar mig. Idag blev han arg på mig bara för att jag tog fast hans favoritelev Anthony när vi hade tafatt. Inte är det väl mitt fel att jag är snabbare än honom, den skrytmånsen. Iallafall, gymnastikläraren, Mr Benson skrek åt mig att gå och sätta mig på bänken och se på istället för att förstöra för andra. Egentligen hade jag inget emot att bara se på. Men liksom, hur dum kan en lärare
vara.

"Tanya Trail!"
Busschauffören väntade på att jag och en annan som hette Lily skulle kliva av. Vi två var de enda som bodde i den trakten.
"Hejdå"
Lily svarade inte. Hon tittade inte ens upp från sin mobil. Jag blev genast lite avundsjuk. Alltså, inte för att jag skulle vilja vara så beroende att jag inte kan säga hejdå, men iallafall ha en egen mobil. Ja, jag vet att det låter konstigt men min pappa säger att jag absolut inte får använda en telefon om det inte verkligen är nödläge. Om jag frågar varför så säger han bara 'du kommer förstå om några år'. Hur många år ska jag vänta innan jag förstår det då? Jag borde väl ändå få en bättre förklaring. Hur som helst började jag släpa mina fötter med mig mot vårt hus. Det var vitt och ganska modernt. Min styvmamma eller vad man nu kallar det stod och diskade i köket när jag kom in. Hon heter egentligen Angelica Leeson och har en dotter med namnet Isabelle. Isabelle är tre år yngre än mig. Själv fyller jag 13 år den tredje juni.
"Hur var det i skolan då"
Angelica avfyrade ett av sina charmigaste leenden och blinkade inställsamt med sina långa ögonfransar.
"Helt okeej"
Angelica är nog faktiskt ganska snäll men ärligt talat, är hon inte lite fjäskig ändå? Hon luktar alltid starkt av någon blommig parfym. När jag tänker så efter luktar hela huset parfym. Ja, till och med mitt rum och mina kläder.
Tänk om min riktiga mamma ändå var här. Jag slår vad om att hon inte stank parfym. Hon var säkert världens snällaste. Eller så inte. Enligt pappa tvingades hon lämna oss när jag var ett ynka år. Men vad kan vara viktigare än en egens dotter. Det har jag funderat på i flera år men det är väl bara att inse fakta; hon tyckte inte om mig.
Trots pappas försök med att 'hon tyckte visst om dig, hon tycker fortfarande om dig mest i världen' så tror jag honom inte. Hon kunde väl komma och hälsa på iallafall.
Pappa har faktiskt inte ens sagt vad hon heter. Är det hemligt eller?