Livet Som Halvgud

Kapitel 3

Alicias perspektiv:

Jag har äntligen börjat lära mig att hitta här på lägret. Tyvärr har jag inte blivit erkänd ännu, så jag känner mig ganska nedslagen. Plus att Cassandra, hon som visade mig runt, verkar lite konstig. När vi var i stallet påstod hon plötsligt att jag ville ha en munk. Den där Derek verkar däremot trevlig. Fast vi hann bara prata i några minuter eftersom Cassandra drog med mig vidare sedan. Hon har tydligen inte så bra tålamod.

Iallafall, nu satt jag på en bucklig sten någonstans i närheten av kanotsjön. Fråga inte varför, för det vet jag inte riktigt. Eller jo, jag ville bara vara lite för mig själv. Jag fingrade på mitt armband. Just det! Mitt armband. "När du känner för det ska du vrida ett varv på ugglan". Min pappas röst ekade i mitt huvud. Jag stirrade en stund på den vackra ugglan innan jag långsamt vred på den. Och plötsligt hade jag en dolk i handen. Gudarna?! Hur gick det till? Jag blev iallafall glad. Nu kunde jag slåss utan att bära med mig ett vapen. Eller jag hade ju ett vapen men, ni förstår vad jag menar.

På kvällen vid lägerelden ledde Apollons stuga allsången. Det trevliga med lägerelden var att den var förtrollad. Ju högre man sjöng desto högre steg den, och den ändrade färg och hetta efter de omkringsittandes humör. Nu flammade den med ungefär sex meter klara, lilafärgade lågor. Vi satt på stenblock i en halvcirkel. Derek och några andra killar spelade gitarr och lyra. Vi sjöng alla de vanliga lägervisorna: Nere vid Egeiska havet, Jag är min egen farfarsfarfarsfar, Det här är Minos land.

Mitt i en sång steg Rachel, oraklet plötsligt upp och vacklade till. Sången dog genast bort. Hon stegade mot elden. Först trodde jag nästan att hon skulle kasta sig in i den men hon stannade framför. Nu verkade hon inte alls vara sig själv längre. Det kom grå rök ur munnen på henne. Jag blev yr i huvudet av hennes ögon. Och sedan, med en främmande röst talade oraklet:

Den försvunna skönheten hittas skall
Poseidons dotter skall räddas eller förloras på vildkattens topp
Den nya vishetens planer får åt skogen ej gå
Då måste döden mötas med ilska, besvikelse, och sorg.

Profetian ställde till kaos. Först sade ingen något men efter en stund pratade alla förskräckt i mun på varandra.

"Vad sa jag nu då" flämtade Rachel upprört utan att få några svar.

Keiron, lägrets verksamhetschef eller något, fick till slut tyst på samlingen av halvblod.

"Vad vi vet så har Poseidon ingen dotter." Han harklade sig. "Alltså kan vi inte börja oroa oss för något som kanske inte kommer att hända än på tio år. Jag ber er nu att ta det lugnt och gå till era stugor"

Keiron såg beslutsamt på oss. Men just innan alla hann resa sig dök en uggla upp ovanför mitt huvud. Alla blev förstummade igen. Jag visste precis vad som just hänt. Jag hade blivit erkänd! Min mamma är... Athena. Jag blev alldeles varm inombords. Och det betyder, att jag är den nya visheten i profetian.
Mitt i allt vände sig alla mot Cassandra istället. Ovanför hennes huvud var det nämligen, en treudd. Poseidon hade erkänt sin dotter. Cassandra var dotter till Poseidon!

"Ändrade planer." Keiron gjorde en gest mot mig och Cassandra. "Profetian kommer kanske inträffa lite tidigare än trott"

•

Athenas stuga var en grå, vacker byggnad med en snidad uggla ovanför ingången. Fönstren hade vanliga vita gardiner. På sidan av stugan stod ett vapenförråd.
Jag tog ett djupt andetag och knackade försiktigt på. En tjej öppnade. Annabeth, tror jag.

"Välkommen till stuga sex." Hon log vänligt.

"Tack" Jag log tillbaka.

När jag steg in kände jag mig som hemma direkt. Ett antal våningssängar var dragna åt sidan, antagligen för att få plats med allt annat. Det fanns ett bibliotek med bokhyllor fyllda med tusentals böcker och gamla pappersrullar och några bord och stolar för att man skulle kunna läsa och studera.
Det fanns också en verkstad med arbetsbänkar och skåp med olika material. På ett bord i hörnet stod några 3-D modeller av kända byggnader. På väggarna fanns ritningar och gamla krigs kartor.