Feelings to keep

~Lillian May~

Jag samlade mig och gick fram till Lillian. Utan att jag var direkt beredd på det, kastade sig Lillian i min famn. Det var den enda kramen jag fått på många, långa år. Jag gillar inte kramar. Försiktigt tryckte jag bort henne. "Såja" klämde jag ur mig. Den stackars lilla flickan måste vara alldeles förstörd. Men jag gjorde henne på sätt och vis en tjänst. Hennes.. Eller våran familj var inget att ha. Jag la handen på hennes axel och försökte verkligen känna lite medlidande. Men fortfarande.. Inget. En random dockor kom in i rummet och blängde på oss. "Lillian May?" Sa han bekymrat. "Ja..jo" pep Lillian. "Och styvsystern Harriet May?" Fortsatte han. Ilskan växte inom mig. "Ursäkta mig, men jag föredrar att bli kallad Hope". Doktorn nickade skeptiskt. "Tack, som fan" mumlade jag för mig själv. Doktorn gick fram till Lillian och lyfte hennes lilla, ömtåliga arm. Hon hade ett stort skrapsår på armbågen. "Det där ska jag se till att fixa ett plåster på, okej?" Sa doktorn lite glatt och tittade på Lillian. Doktorn verkade väll till synes vara en trevlig, sextioårig farfar som bjöd på bullar när man hälsade på. Lillian nickade. Var det då som jag liksom skulle ta hand om Lill. Alltså jag är ju för sjutton bara fjorton, snart femton år. Fast om jag får säga det själv så är jag mogen för min ålder. Funderade jag. Och efter att farfars-doktorn gett Lillian ett plåster, var vi klara på sjukhuset. Jo, vart skulle vi nu? Sjuksköterskan som jag hade pratat med tidigare kom in i rummet. "Hej, tjejer!" Sa hon glatt. Jasså vad var hon glad för nu då? "Nej men tjenare, kompis" mumlade jag. Lillian satt tyst och tittade ner i marken. Sjuksköterskan satte sig ner på den lilla sjukhussängen, på andra sidan om Lillian. "Nu är det såhär. Eftersom att ni inte har några föräldrar kvar.. Och ingen av er är myndig. Så måste ni sättas på ett barnhem." Men va? Skulle jag nu bli iväg skickad till ett stinkande litet barnhem, med hundratals äckliga barn. Jag suckade dystert. Jag som hade tänkt mig att ge mig av nu. "Vad säger ni?" Både jag och Lillian var tysta. Jag såg hur hennes ögon vattnades igen. "Ja, vi har väll inget att tycka till om. Så det kvittar väll? Eller vadå?" Sa jag tyst, en aning otrevligt.. Sjuksköterskan lyfte ögonbrynen och la armen om Lillian. "Se så. Jag ska allt fixa det bästa barnhemmet åt dej, lilla Lillian. Åt er" rättade hon sig själv. "Okej" sa Lillian och försökte le. "Jag ska fixa skjuts åt er redan i eftermiddag". "Jippi.." Mumlade jag ironiskt.

Sorry, Lorry för en kort å tråkig del maybe? ;3 det har ju inte hänt så mkt än... Så, japp! :-)) ska försöka skriva lite mer spännande i de nästa delarna, bye >.>