Feelings to keep

~Efter "olyckan"~

Nu sitter jag, Hope May, här i en vanlig teve-soffa på ett stort barnhem omringade av några så kallade vänner. Vänner? What the fuck? xD Haha!!
Hur jag kom hit? Jo det ska jag allt berätta för dig ;))

Jag vaknade hastigt av ett irriterande pipande. Tydligen låg jag i ett ljust rum, hyfsat tomt, förutom en vit säng och gäng maskiner av något slag. Det var inte svårt att lista vart jag var. Sjukhuset. Just det.. Jag kom på just då att majoriteten av min adoptivfamilj förmodligen är döda. Heh. Nu ska vi se... Jag kanske.. Möjligtvis råååkade.. Tända eld på deras hus. Men det var inte meningen att det skulle bli så allvarligt..

Men de brydde sig inte om mig nå vidare mycket ändå. Och ingen av dem förstod mig. Jag menar, det var inte mer än rätt!? Fast vad sjutton gjorde jag på sjukhuset? Någon knackade försiktigt på dörren till sjukhusrummet. Inte långt efter rycktes handtaget ner och dörren öppnades. "Harriet. May?" Viskade kvinnan när hon kom in. Hon såg ut att vara i trettioårsåldern, hon hade på sig blåa kläder och ett munskydd nerdragit under hakan. Hon log försiktigt när hon såg att jag var vaken. Va' fan log hon för? Jag blängde relativt buttert på henne och höjde ögonbrynen. "Hope" rättade jag henne. "Jag heter Hope, inte Harriet" sa jag surt. "Såklart, Hope" sa kvinnan som jag förstod var en sjuksköterska. "Hur mår du, Hope?" Sa hon vänligt och ställde sig vid sängens kant. "Jag mår la' bra".
Jag var lite osäker på vad jag skulle säga, men att jag mådde "bra" lät hyfsat normalt. Jag suckade. "Åh, vad skönt att höra!" Sa sjuksköterskan och pustade ut. "Är dom döda allihop eller?" Sa jag ointresserat och tryckte kinden mot sjukhuskudden. Mitt blonda, nästan vita, korta hår klibbade sig fast på min svettiga kind.
"Men hur visste.., jag menar" började sjuksköterskan. "Jo.. Ja, din mamma, pappa och två äldre bröder är dessvärre... Borta".
Borta? Men va fan, seriöst? Borta? Jo, det var det fånigaste jag hade hört på länge. Hela min familj är döda, mördade. Mina mungipor ryckte till lite, ett stolt ofarligt leende ville klämma sig fram. Men jag bet mig i läppen och låtsades vara ledsen. I princip alla fjortonåringar hade väll varit förkrossade efter en nyhet som den där. Men jag var... Ingenting. Fast vänta, va? Glömde hon inte någon? Jag hade en yngre adoptivsyster också.. Lillian, hon var sju hade jag för mig. "Lillian, då?!" Hostade jag ur mig, och satte mig upp i sängen. "Hon lever och är nästan helt oskadad, gumman". Men va?! Ville jag bara skrika. Men lugnade snabbt ner mig igen. Jag låtsades le och drog handen igenom mitt svettiga hår. Solens varma strålar sken på det genom fönstret, så det såg ännu mer vitt ut. "Kom ska du se". Sa sjuksköterskan glatt. Hon tog min hand och ledde mig ut ur rummet, till en lång korridor. "Släpp." Mumlade jag och drog åt mig handen. Jag gick sakta efter sjuksköterskan. Jag kände mig så svag, mina ben var som spagetti. Jag svor tyst. Sjuksköterskan sköt långsamt upp en annan dörr i korridoren. I rummet fanns två sängar, en var tom och i den andra satt Lillian och dinglade sorgset med benen, ner från sängen. Hennes oskyldiga klarblåa ögon mötte mina när jag klev in. Det var som om hon visste vad jag gjort. En bit av mig ville känna sig skyldig och ledsen. Och sätta sig där på sängen, med Lillian i famnen, och gråta medlidande med henne. Men jag kunde inte. Jag kunde verkligen inte. Hennes ögon var rödsprängda och hennes kinder randiga av tårar. Lillian viftade bort en mörk, lockig hårlock från ansiktet. Hennes kalufs låg då dött längs hennes rygg. Jag tvekade en sekund, sedan började jag gå mot henne.