Feelings to keep

~Ett troll.. Indeed~

Äntligen ett nytt kapitel, whoho!! Frivilliga kramar från meej <321

Eller så är det bara för att jag är väldigt irriterad just nu, som jag får för mig det. Det går inte att säga säkert. Äntligen är filmen slut och jag kan pusta ut. Jag reser mig upp från soffan och börjar gå tillbaka till rummet utan att säga ett ord. Min plan funkar ganska bra, ingen säger något till mig eller ens kollar åt mitt håll när jag försvinner ut ur samlingsrummet. Bra gjort, Hope. Med lätta steg trippar jag upp för trappan och in i sovrummet. Efter mig kommer Tilde och Mel in i rummet. "Det hänger nya nattlinnen i garderoben om du vill ha." Nickar Mel och bäddar upp i min säng. "Och jag la en ny, rosa tandborste vid handfatet i badrummet." Fortsätter hon. "Tack." Mumlar jag och går fram till garderoben. I den hänger det massa kläder prydligt upphängda på rad. Jag rycker åt mig ett blått plagg. "Denna typ?" Frågar jag och kisar mot Mel. "Precis." Svarar hon glatt.
Hur kan den människan altid vara glad? Hur..? Med plagget i handen smyger jag ut på toaletten. Mina kläder slinker ner på golvet och jag trär det stora, blåa plagget över mig. Nattlinnet, som påminner en aning om sjukhuskläder är typ tjugo storlekar stort. Okej jag kanske överdriver liite men ändå.
Det fladdrar långt nedanför knäna och det är omöjligt att hindra urringningen från att glida ner längst den ena axeln. Jag suckar och blänger in i helkropps-spegeln bredvid dörren.
Alltså jag bryr mig det minsta om mitt utseende, och absolut inte när jag sover... Eller med Anthony i närheten för den delen, men seriöst.. Jag ser hemsk ut. Mitt vita, troll-liknande hår som hänger bara en bit nedanför axlarna, är rufsigare än vanligt och dessa kläderna får mig bara att se ännu mer ut som ett jävla troll. Och vem kom på att matcha mig med nästan vitt hår och på det gröna ögon med typ brunt längst in.. Liksom, vem?
Jag borstar snabbt tänderna och skyndar ut från toaletten. "Böh!"
Jag hoppar till åt sidan ser mig omkring. Kunde jag inte ens gissat vem det var. Jo, Anthony. Han kom gåendes mot mig i korridoren. "Jag är fascinerad att du ens blev skrämd, lilla Harriet." "Så farlig är jag inte." Säger Anthony roat. "Jag blev inte skrämd, bara förvånad." Fnyser jag. Och jag rädd att det var en lögn. Jag blev faktist en aning skrämd. "Jovisst. Snygg outfit förresten." Säger Anthony retsamt och flinar på mig.
Han står bredvid mig, framför dörren. Såpass nära mig att hade jag velat skulle jag kunnat sträcka ut handen och dra fingrarna lätt genom hans hår. Men det skulle jag såklart aldrig göra. Jag vill inte ens svara på hans dumma... Ja, vad det nu var. 'Skämt?' Så istället kastar jag en sur blick mot honom och fortsätter in i rummet. När vi kommer tillbaka är Mel redan borta och småtjejerna ligger tysta i sina sängar. Jag kastar en snabb blick mot Anthony som försvinner ut i badrummet. Sedan kryper jag försiktigt ner i min kyliga säng och drar de vita, fräscha lakanen över kroppen. Lakanen i familjen Mays hus hade nästan altid färgglada mönster på sig, och var inte alls lika lena eller luktade nytvättat. Anthony kommer in i rummet igen, men eftersom att gardinen är nerdragen är det svårt att se honom ordentligt. Men jag är ganska säker på att han har på sig ett par pyjamasbyxor och en T-shirt i samma blåa nyans som mitt nattlinne.
Det är omöjligt att inte föreställa sig hur hans bara överkropp ser ut under den där T-shirten. Undra om han har muskler..? Eller om..-
Snälla, Hope. Sluta! Du ska inte fundera över hur din nonchalanta "rumskompis" ser ut utan tröja. Jag försöker desperat knipa ögonen så hårt jag kan och borra ner ansiktet i kudden. Somna, snälla somna. Så att jag kan vakna upp imorgon utan att ha Anthony på hjärnan..
~~

"Godmorgon, sömntuta." Viskar en retsam röst alldeles bredvid mitt öra. Jag rycker till av chocken att ha någon så nära ansiktet. Jag vill verkligen inte öppna ögonen och se vem som är där. Men vad har jag för val? Ett, två.. Tre!
Bredvid min säng, på huk, sitter Anthony med ansiktet tätt bredvid mitt. Hans andedräkt kittlar försiktigt mitt öra. Jag är osäker på om de få centimetrarna mellan våra ansikten ens existerar. Snälla flytta på dig, Hope.
Men jag kan inte röra mig en millimeter. Jag är helt fryst, fryst ett par centimeter från Anthonys ansikte. Det kan verkligen inte bli bättre?! Det verkar som att Anthony märker detta och tar snabbt beslutet att resa sig upp. En tyngd lättar från kroppen och jag kan plötsligt andas igen.
"Vad är klockan?" Frågar jag för att avbryta den ytterst pinsamma tystnaden. "Ehm.." Börjar Anthony och rotar i fickan, för att sedan ta upp något som liknar en mobil. "Sju minuter i tio.. Och.. Sandra inspekterar rummen vid tio och ser till att alla är vakna, och påklädda." "Så.. Sätt på ett kol vetja." Fortsätter han och slänger en hög med kläder på min säng. "Mel kom med dem för ett tag sedan." Säger Tilde och kommer gåendes från andra sidan rummet. Jag skulle tro att Nova och Lillian redan försvunnit ut för att leka. För att förutom oss tre, är rummet tomt. Jag reser mig upp i sittande ställning, i sängen och håller upp kläderna. Ett par marinblåa, tajta shorts och en vit piké. Också ett par gråa knästrumpor och diverse underkläder. Tilde ställer ett par vita, små skor vid sängkanten och ler obekymrat. "Så, ska du inte byta om?" Frågar hon. Sedan kommer hon, precis som jag, på Anthony. Och schasar ut honom ur rummet. Jag tar diskret på mig kläderna. De är så att säga.. Gräsliga. Alla plagg sitter tajt runt kroppen och får mig att se ut som en rik, väluppfostrad flicka i skoluniform. "Här." Säger Tilde och kastar ett par gråa... hårsnoddar? mot mig. "Va?" Säger jag chockat och fångar dem. "Du behöver bara göra typ två flätor eller något." Nickar Tilde och håller själv på med att arbeta sitt röda, vågiga hår i en tjock fläta. "Varför?" Frågar jag undrande och drar rastlöst i hårsnoddarna. "Gör det bara, annars blir Sandra arg." Suckar Tilde. Jag märker först nu, att hon har nästan exakt likadana kläder som jag. "Jag kan inte.." Suckar jag och blänger mot Tilde. Och ja, jag är typ den enda 'snart femtonåringen' som inte kan göra flätor, okej? "Åh, kom hit då." Säger Tilde som gjort klart sin perfekta, jämna fläta som ligger prydligt mot hennes rygg. Tilde som faktist är tre år yngre än mig, beter sig som min mamma.. Eller iallafall storasyster. Irriterande. Men hon är väl snäll antar jag, så att kalla henne syster hade inte bekymrat mig. Först kammar hon mitt hår och gör sedan en kort fläta på varje sida. Mitt hår är förmodligen såpass, att hade det vart det minsta kortare hade det knappt gått att fläta det. Men det är inget jag gör ofta ändå, så skit samma. "Tack." Mumlar jag. "Ingen orsak!" Svarar Tilde stolt och beundrar sitt verk. Alltså nej, fy vad ful jag är. Tilde släpper in Anthony igen och granskar honom skeptiskt. "Det får la duga." Fräser hon missnöjt mot honom. Anthony har på sig en liknande piké som jag, fast marinblå och ett par lite längre, beiga shorts. "Varför i helvete ser vi ut såhär?" Frågar jag lite surt. "Ehm.." Mumlar Anthony. "Det kommer två familjer idag." Fortsätter Tilde. jag har inget att säga till svar, men förstår att hon menar två familjer som vi adoptera barn härifrån. "Och enligt Sandra måste allt vara perfekt, både barnhemmet och barnen som bor här."

Mel kommer rusandes in i rummet med Lillian och Nova hållandes i hennes händer. "Hon kommer nu!" Får hon ur sig. Det låter ungefär som en blandning mellan att hon skriker och viskar det till oss. Bara några sekunder senare kommer Sandra bestämt in i rummet. "Jasså." Fnyser hon och betraktar mig, Tilde, Anthony, Lillian och Nova som står på rad framför sängarna. "Vadå, jasså?" Frågar jag en aning otrevligt. Hennes min blir genast mycket missnöjd. "Sluta med din attityd, lilla gumman. Sånna är vi inte här!" Säger Sandra barskt. "Men va fan snackar du om? Jag kanske inte är precis som ni är här!?" Utbrister jag argt. Mel ger mig en orolig blick. Men inte ska jag låta den där hemska Sandra vinna över mig. "Om du fortsätter såhär medan våra gäster är här.. Så-" börjar Sandra men lämnar sedan rummet kvickt och argt. De andra kollar förvånat på mig. Förmodligen har ingen annan vågat säga till Sandra på det viset förut. Men hallå, jag gör dem en tjänst. Ett tag senare går vi alla ut och följer Mel ner till sällskapsrummet, där sitter redan flera barn i alla åldrar och väntar. Jag sätter mig ner i en vinröd soffa, i tystnad och tittar runt i rummet. Plötsligt hörs det ute i hallen och ljudet av dörren som öppnas fångar allas uppmärksamhet. Jag hör röster och människor som rör sig ute i den stora hallen. Sandra kommer först och efter henne två medelålders par. Ett av paren har en son med sig, som ser ut att vara runt Tildes eller min ålder. Han ser faktist inte alls trevlig ut.. Han har brun/blont hår och retsamma, elaka blåa ögon. "Jag tänkte visa de vuxna vissa av barnens filar och så. Så ni ska få ta hand om Liam här." Säger Sandra och lägger handen på den elaka pojk- jag menar Liams axel. Alltså jag vet ju inte om han är elak.. Men han ser så fruktansvärt jobbig, och liksom ond ut. Den onda pojken, Liam. Jag ler för mig själv. Innan hon går ger Sandra mig en sur blick, som om jag tänkte döda honom eller något. En dock väldigt frestande tanke. När de vuxna är borta börjar pladdret igen. Och utan att jag vet ordet av det så har flera lite äldre barn runt omkring mig bestämt att vi ska spela basket för att roa den där onda pojken. För jag älskar ju verkligen att spela basket..... Ne, alltså chilla. Jag skojade, ok?

Haha, på den biten är jag precis som Hope- Hatar sport xD heheh! Nämen är riktigt glad att jag hann lägga ut ett nytt kapitel idao! Jippie! ^_~ nämen, jag har inte så mycket att säga. Förutom att jag seriöst rodnar när jag läser intendenten med Hope och Anthony där, ehm XDXDXD Lol. Vi börjar sakta men säkert närma oss 200 läsare här, på denna ändå relativt nya novell. Så tackii <321
/Mlillen