Feelings to keep

~"förlåt" tror jag~

"Jag tar med Lillian och visar henne runt lite här på herrgården." Sa Nova lugnt med armarna i kors. Smart liten tjej.. "Visst, va försiktiga eller något." Muttrade Anthony. Nova suckade hopplöst mot Anthony, tog Lillians hand och sprang ut från rummet. Vad skulle jag hitta på nu då? Jag la mig platt på rygg på min säng och tittade upp i taket. Gud vad jag är rastlös.. Jag tror jag dör! På golvet låg en trubbig blyertspenna, jag böjde mig ner och plockade upp den. Pennan var kanske sju centimeter kort, alltså välanvänd. Jag suckade och klättrade desperat upp i fönstret igen. Jag tryckte pennans spets hårt mot fönsterbänken och började forma bokstäver i det vita träet. "You can't fly, unless you let yourself fall." Skrev jag, varesig utan någon mening eller betydelse alls. Jag ställde mig upp i det stora fönstret, det var precis så att jag fick plats. "Kan du vara still är du snäll, lilla Harriet." Usch vilken irriterande människa han var.. Anthony, Fjanthony. Jag hoppade graciöst ner från fönstret och landade jämfota på golvet. Anthony tittade upp från boken och stirrade på mig. "Kan du inte låta liiite mer?" Fnös han sarkastiskt. "Jovisst, med glädje!" Sa jag högt och började hoppa omkring, upp och ner i sängen, ner från fönstret och skrek så mycket jag kunde. Precis som jag slöt ögonen och tog i från tårna för att skrika det allra högsta jag kan, tog något tag i mig och höll för min mun. "Håll tyst, din idiot! Sandra kommer få spel." Sa personen som höll om mig, argt. Personen var såklart Anthony. "Släpp!" Försökte jag skrika, med det slutade i ett oförståeligt mummel genom Anthonys hand. Jag bet hårt i hans hand och drog mig loss ur hans grepp. "Aj, fan!" Utbrast Anthony. Han tittade förvånat på mig. Det blödde ur två starka tand-märken i Anthonys hand. Ojdå.. "Förlåt." viskade jag försiktigt. Anthony sa inget, utan satte sig på sin säng och bara stirrade på mig. "Vänta lite.. Vart finns badrummet på sånna här ställen?" Frågade jag och öppnade dörren. "Dörren tvärs emot."
Jag gick snabbt in på badrummet och låste dörren om mig.
Det fanns en liten dusch, en toalett och ett handfat. Över handfatet var det ett skåp som jag försiktigt öppnade. Jag rotade runt lite bland olika tandkrämer, tablettpaket och dusch-grjejer. Hah, jag hittade ett paket med olika storlekar av plåster! Jag drog åt mig den och stoppade några plåster i fickan. Sedan gick jag diskret tillbaka in i rummet. Anthony satt kvar på sängen och försökte hindra blodet från att droppa på lakanen. Jag satte mig på sängen bredvid Anthony och drog åt mig hans hand. Försiktigt satte jag på plåstret över bitmärket. Jag skämdes faktist lite.. Det brukade jag inte göra.
"Tack,.. Antar jag" mumlade Anthony. "Förlåt." Viskade jag igen. Varför var jag så mesig helt plötsligt?! Ryck upp dig, Hope! Jag kan inte börja tycka synd om en random kille bara för att jag bet honom i handen, liksom snälla! Jag är tuffare än så..
"Så vad säger du?" Frågade Anthony. "Va, om vad?" Frågade jag undrande och reste mig upp. "Jag sa, ska vi gå ner och kolla om Melissa behöver hjälp i köket, att göra kvällsmat menar jag." Upprepade Anthony lite irriterat. Jag kan väl inte hjälpa att jag inte riktigt lyssnade på honom hela tiden.. "Varför skulle jag vilja göra något med dig?"
"Därför att du inte har något annat att göra än att vara med mig, lilla Harriet." Jag hatade det, men han hade rätt.. "Hope." Sa jag dystert och följde Anthony ner till köket. Där vi tidigare hade suttit och fikat. Mel stod och hackade grönsaker vid diskbänken och två andra vuxna stod och gjorde andra sysslor, tex dukade matbordet och diskade. "Behöver du hjälp, Melissa?" Frågade Anthony och ställde sig bredvid Mel. Alltså hon bad om att bli kallad Mel, så då kallar jag henne det. Även om alla andra verkar kalla henne Melissa. "Åh, vad kul att ni vill göra något tillsammans! Jag hade faktist hoppats på att ni skulle bli vänner." Sa Mel stolt och la armarna i kors. Anthony kollade tvivlande på Mel. "Jovisst kan ni hjälpa till, ni kan väl fortsätta skära dessa grönsakerna, så tar jag fram potatisen och köttet" Fortsatte hon. Mel räckte mig en kniv och ett par tomater. Jag ställde mig vid diskbänken och började skiva tomaterna.. Alltså mitt drömjobb är väl kanske inte kock, men det är faktist ganska trevligt att laga mat. Iallafall med lite sällskap..