Feelings to keep

~Barhemmet~

Sjuksköterskan hjälpte Lillian och mig till en taxi. Den skulle såklart ta med oss gill barnhemmet. Jag klev motvilligt in i taxin efter Lillian. Sjuksköterskan stängde igen bildörren efter oss och taxin rullade iväg. Vi körde förbi villa efter villa i det lilla samhället. Jag var till och med osäker på vilken stad vi var i. Lillian kikade otåligt ut genom det mörka bilfönstret. Det var en varm junidag ute, sommaren låg oändligt lång framför oss. Jag var mer en vinterperson... Värmen tar kol på mig. Jag såg hur Lillians blåa ögon plötsligt spärrades upp när vi körde in på en grusväg, klädd i en tjusig allé av lövträd. En stor herrgård sträckte ut sig över synfältet ju närmare vi körde. Lillian la handflatorna mot fönstret och gapade. Sjuksköterskan hade inte ljugit när hon sa att hon skulle fixa det bästa, iallafall det lyxigaste barnhemmet åt oss. Hm. Taximannen stannade bilen, klev ut och öppnade den ena bildörren. Jag himlade en aning med ögonen men klev ut och hjälpte Lillian. Hon vred nervöst med skon i gruset och tog min hand. Inte kom jag ihåg att jag och Lillian hade ett så starkt band? Men jag hade väl inget annat val än att hålla kvar, och le lugnande mot Lillian. Hon var ju bara sju... Taxibilen körde i väg och strax efter kom två kvinnor stiligt gående mot oss. En av dem, den medelålders, blond-färgade kvinnan log något vansinnigt och vinkade glatt. Rätt hysterisk, typ trettioåring... Jag suckade och klämde fram ett konstgjort leende. "hej, tjejer!" Sa den andra kvinnan som såg ut att vara...hmm.. Det var svårt att säga. Hon såg väldigt ung ut, för ung för att direkt jobba där, men ändå relativt mogen.
"hur gammal är du?" Kastade jag ur mig. Inte det bästa sättet att presentera sig på kanske men.. Jag är inte känd för att vara artig direkt. "haha! Jag heter Melissa och är sjutton år. Men kalla mig Mel, ni. Vad heter ni då?" Sa den yngre kvinnan och log.
Hon hade oborstat, långt, mörk-mörkbrunt hår och ett konstant leende på läpparna. Jag tänkte efter en sekund. Lillian tänkte precis presentera sig, men jag avbröt henne. Tillåt mig att säga att det faktist var av misstag.
"är inte du lite ung för att jobba här?" Frågade jag nonchalant samtidigt som den äldre kvinnan ledde oss till ingången till den stora herrgården. "jag är väl typ praktikant här, min pappa äger stället". Sa Mel roat. Varför var hon glad? Min fråga var på riktigt, och inte ett skämt eller något... Den äldre kvinnan pekade på sig själv och sa tydligt, "Sandra". Som om vi var antingen typ bäbisar, eller eventuellt helt koko. "Jag heter Lillian och är sju" pep Lillian osäkert. Sandra öppnade dörren och vi alla klev in. Mel tog hand om våra jackor, Lillian hade en rosa liten kappa och en matchande hatt. Jag och andra sidan hade på mig en sliten jeansjacka. "Och du?" Började Sandra och tog av sig skorna. Jag tittade undrande på henne och gjorde det samma. "Vad heter du, då?" Sa hon artigt. Jaha..
"Jag heter Hope, varför undrar du?" Mel ropade högt att "dom" var här nu. "Är det ditt riktiga namn?" Frågade Sandra förundrat. "Harriet" suckade jag. Sandra log, tog Lillian i handen och visade in oss i ett stort rum klätt i långa bord och ett sort kök. "Slå er ner, så kommer de andra inom ett par minuter".
Jag, Lillian och Mel gjorde som Sandra sa och satte oss ner vid ett av borden. Jag och Lillian satt på varsin sida om Mel. Det hördes tjut och dunsar från ovanvåningarna och en drös med barn dök upp, vissa prydligt gående och andra springandes som galningar ned för den stora, vita trappan. "Här bor vi just nu femtionio barn från ett till arton år". Sa Mel glatt, hon verkade alltid vara glad. Barnen fördelade sig vid borden efter Sandras order. "Säg hej till Harriet, och Lillian May". "Hope!" Nästan skrek jag. "Jag heter Hope..." En liten kille vid bordet bredvid började gråta. Korkade, barn...Tänkte jag. Vissa kom fram till oss och presenterade sig. "Moa, Vilgot, Sara, Emma, Simon, Alva, Richard, Nelly, Albin" och så vidare. Det var omöjligt att komma ihåg namnen längre än det ögonblicket de sa dem. Bredvid mig satt satt en liten pojke i tioårsåldern och bredvid honom en rödhårig flicka i femårsåldern. "Vem är du?" Frågade flickan försiktigt, som visade sig heta Nova. "Jag är Hope May, fjorton år och flyttade just in här" svarade jag snabbt. Nova stirrade på mig och log. Sandra ställde fram flera fat med bullar och tillbringare med saft. Lillian, Nova och pojken bredvid mig tog gladeligen åt sig och tryckte in så många bullar de kunde i munnen. Jag tog en bulle och hällde upp gul saft i mitt glas.
Vi satt länge och fikade och pratade..
"Ni kan väl visa Hope och Lillian rummen?" Frågade Mel när alla bullarna var slut, och barnen satt mätta och belåtna. "Javisst!" Sa två lite äldre tjejer och visade oss upp för trappan. Väggarna var prydligt klädda av tavlor och vid fönstren hängde stora röda gardiner, stora nog att barnen mycket väl kunde gömma sig bakom dem. Mel kom gåendes bakom oss och pekade på en dörr i mitten av en lång korridor. Vi stannade tvärt framför dörren. "Ni ska typ få dela rum med andra barn, de tre är syskon" börjar Mel och öppnar dörren. Rummet är relativt stort och luftigt. Rakt fram när man kom in, satt ett stort utgående fönster. Ett sånt där, där man kan sitta som på en liten bänk i fönstret ni vet. På ena sidan om fönstret stod en våningssäng och en liten vanlig säng, och på den andra sidan stod två vanliga sängar. Bredvid dörren stod det en gigantisk garderob. Också ett par leksaker var utspridda över golvet, men det var mer städat än det någonsin hade varit i familjen Mays barns sovrum. De två sängarna i mitten var noggrant bäddade med mörkblåa överkast. Och på de andra sängarna låg täckena och kuddarna huller om buller på madrasserna. Det var väldigt uppenbart vilka två sängar jag och Lillian skulle få. Lillian gick nervöst in i rummet och satte sig på sängen bredvid våningssängen. Jag gick fram till fönstret och tittade ut över trädgården, äppelträd, hallonbuskar och vackra blomsterodlingar bredde ut sig där utanför. En liten flicka kom inspringdes i rummet, Nova. Hon log mot mig och sedan mot Lillian. "Det här är Nova." sa Mel och la handen på Novas Axel. "Jag vet." Mumlade jag. "Jag är fem år." Sa Nova glatt. Precis som jag hade gissat. Två andra barn, eller ungdomar kom in i rummet. "Och det här är Novas äldre syskon, ni kan väl berätta vilka ni är?" Fortsatte Mel. "Visst! Jag heter Tilde, är tolv år, gillar djur och ridning.. Och att sjunga." Sa tjejen, Tilde och blängde efter det på killen, som uppenbarligen var hennes bror. "Jaha. Jag heter Anthony är sexton år.. Går i nian, gillar att... Spela basket, kanske?"
Han var alltså ett år äldre än mig, jag gick i åttan. Tilde hade halvlångt naturligt rött hår och glasögon, medan Anthony hade ljusbrunt, rufsigt hår och skarpa bruna ögon. Han tittade trött på mig. "Jag sover där." Muttrade Anthony och pekade på enkelsängen i hörnet av rummet. Och eftersom att Lillian redan satt på sängen bredvid våningssängen som förmodligen var Tilde och Novas, var Anthonys säng bredvid min.. "Bra, då. Jag hoppas verkligen att ni ska trivas här" Avslutade Mel och lämnade rummet. "Hejdå Melissa!" Ropade Tilde och stängde dörren efter henne. "Hej." Sa Nova försiktigt och kröp upp i sängen Lillian satt på, med ett par barbiedockor i händerna. "Ska vi leka?" Frågade hon nervöst. Och så började de leka, och prata, sådär som bara små flickor kan göra. Jag inspekterade rummet igen. Bredvid garderoben fanns en liten bokhylla med allt från pippi-böcker till tjocka romaner. "Jag går till samlingsrummet, med typ några kompisar." Sa Tilde, kollade på mig och försvann sedan ut ur rummet. Anthony satt med hörlurar i sängen och stirrade ner i en bok. Jag satte upp mitt irriterande hår i en slarvig tofs, men jag ska säga dig att det är svårt när man har såpass kort hår som jag. "Okej.." Mumlade jag för mig själv. "Okej, vadå?" Frågade Anthony som förvånande hade hört vad jag sagt, trots att han var djupt insjunken i en bok, med hörlurar i öronen dessutom. "Okej, nu är jag på ett barnhem för femte gången och har inte ett skit att göra." Svarade jag ointresserat och satte mig i fosterställning på fönsterbänken med kinden tryckt mot fönsterrutan. "Jasså, du.. Problem barn, hah?" Sa Anthony roat, fortfarande läsandes. Jag fnös och tittade ut genom fönstret. Himlen var täckt av små vita molntussar. Sockervadd... Var det första jag tänkte på. Jag vände blicken mot Anthony, "vad läser du?"
Anthony svarade inte, utan fortsatte ostört och vände blad. "Vad läser du?!" Upprepade jag igen, irriterat. "Varför undrar du?" Frågade Anthony roat. "Men va fan läser du, människa?!" Nästan skrek jag. "Krig och fred, av Lev Tolstoj." Sa Anthony, och tittade upp från boken. Han dolde sitt leende och försökte titta allvarligt på mig. "Tack..." Mumlade jag. "Är den bra?" Frågade jag och gick ner från fönstret, jag satte mig på min säng och blockade fram min mobil från byxfickan, jag hade nästan glömt att den var där. Det var den enda ägodelen jag hade lyckats rädda från branden... Jag gick in på instagram och scrollade sakta neråt. Jag följde inte direkt några jag kände.. Mer typ kända personer, enligt mig. "Jo, det kan man väl säga." Mumlade Anthony. "Vadå?" Frågade jag förvånat. "Boken." Sa Anthony och vände blad igen. Jag nickade.

Haii!!
Äntligen har jag hunnit skriva lite.. Puhh ;] well well hoppas att ni gillade kapitlet, så hörs vi i nästa! ^-^ byeee
//Mli