Feelings to keep

~Den onda pojken~

Okaay, jag vet... Sjukt länge sedan jag la upp något. Men ändå (; Sommarlovet blev som en skriv-paus typ :3 nevermind

Var det inte Anthony som sa att han gillade basket? ... Jo det var det nog. Så kul för honom. Själv är jag långt ifrån en sport-person. Men eftersom att det inte finns något annat val, traskar jag efter Tilde och de andra ut på gården. Såklart har de en egen basketplan, eller två till och med. Vad förväntar man sig liksom? Den onda pojken och den där Scarlet vi träffat den tidigare kvällen bildar ett lag. Detta gör att Anthony och en av Tildes vänner blir ledare i det andra laget. Utan att jag visste ordet av det hamnade jag i Liams lag. Suck. Spelat startar och Anthonys lag, det blåa, börjar med boll. En pass, en till, en tackling och sedan ett mål. Två poäng. En lite yngre kille i mitt lag, det röda, försöker ta sig förbi det starka försvaret i de blåas lag. Han passar till Liam, som siktar och skjuter. Han missar. Spelet fortsätter och det blåa laget skjuter bollen, om och om igen i korgen.
Äntligen får det röda laget bollen. Den yngre killen passar till en tjej som ser rätt förvirrad ut. Hon studsar förskräckt med bollen i marken. Liam som ser detta blir genast upprörd och tar bollen från sin egen lagkamrat. Jag sa ju att han var ond. Han dribblar förbi Tilde och vidare fram mot korgen. "Hallå passa!" Skriker flera ifrån mitt lag. "Passa då, Liam!" Men ostört fortsätter Liam ta sig förbi motståndarlaget. Han har verkligen en riktig laganda. Jag springer fram till Liam och håller mig i närheten. Han tar upp bollen. Men en kille i det blåa laget lyckas ta den ifrån honom. Såklart ger Liam inte upp, och fäller den stackars killen. När han gör detta flyger bollen ur händerna på killen i det blåa laget och.. Jag lyckas av misstag fånga den. Liam skriker något åt mig, men jag ignorerar honom. Jag gör något som i praktiken skulle kunna gillas som dribbling fram till korgen och skjuter stressat iväg bollen. Den studsar mot korgens kant, snurrar runt ett par varv, sedan ner på marken och tillbaka i mina händer. Jag missade. Blev någon förvånad? Nej. Eller jo, tydligen en person.. En viss sådan. Liam. "Va' fan gör du, din idiot!?" Skriker han argt och går fram emot mig. Han är bara några få centimeter längre än jag, men ändå känner jag minimal vid hans sida. Jag höjer ögonbrynen och skrockar för mig själv. "Vi ligger under för fan! Du kan ju inte bara missa sådär! Jävla idiot!!" Vrålar den onda pojken. Han hade ju nyss missat själv. Men det var tydligen okej? "Men vad tusan babblar du om, ditt lilla kräk!? Du missade ju förut!" Svarar jag irriterat. "Men det kanske bara är okej ifall det är du som gör det?! Fan vad själviskt!" Fortsätter jag och låter ilskan ta över. De andra ungdomarna runt oss blänger förvirrat på den där onda pojken som hälsade på, och den där skumma, ilskna flickan som ingen förstod sig på.
"Kallar du mig självisk, va!!?" Skriker Liam argare än förut och börjar gå ifrån planen. "Jävla idiot fitta!" Avslutar han och vänder sig emot mig. Usch, jag hatar honom verkligen. I rädslan om att förlora kastar jag bollen rakt emot honom. Den träffar hans ansikte, hårt, hårdare än jag avsett. Den onda pojkens näsa börjar rinna. Blod. Näsblod. Ojdå, någonting säger mig att Sandra inte kommer att bli särskilt förtjust.. Pojken brister ut i tårar och springer mot herrgårdens ingång. Fan vilken mes. Jag fnyser tyst. Anthony kommer raskt fram till mig och tittar bekymrat på mig. Nästan besviket. "Vadå?!" Fräser jag. "Han förtjänade det!" Fortsätter jag till mitt försvar. "Ja, det kanske han gjorde. Men det är en annan historia! Vi skulle ta väl hand om Liam, inte skada honom. Tror du att hans föräldrar kommer vilja adoptera någon härifrån nu? Nej, det kommer de inte! Du tog just chansen från ett barn att få en ny familj! Grattis, Harriet, grattis." Säger Anthony som faktist verkar bry sig och lämnar mig ensam på planen. Inte ensam, den är fylld med människor.
Hur kunde jag då känna mig så fruktansvärd övergiven i en oändlig ensamhet? Jag bryr mig väl inte? Jag bryr mig inte om att den där onda pojken blöder lite näsblod, att ett obetydelsefullt, litet barn inte får en fucking familj att tvingas leva med, eller att Anthony Fjanthony är arg och besviken på mig. Jag bryr mig inte!!! Okej?!
Plötsligt är jag faktist ensam på planen. Alla de andra har ljudlöst försvunnit in på sina rum. En liten, liten smula ånger vill smyga sig in i min kropp. Jag kan inte hindra den. Det har jag alltid kunnat så bra, så varför funkar det inte nu? Vad är det för fel på mig? Varför blir jag plötsligt så blödig, så sårbar. Kanske är det ensamheten som tar kol på mig, som sakta, plågsamt förstör mig inifrån. 'Det är lättast att vara ensam när man har sällskap' brukade alltid Johnny viska när jag satt tyst i min ensamhet och deppade. Johnny är en av de enda människor jag någonsin kallat min vän. Jag delade barnhem med honom i över fyra år och även fosterfamilj i ett par månader. Han är som en lillebror trots att han egentligen var två år äldre än mig, som Mel. Vi kallade honom också Joy, lycka då att han alltid, även under de dystraste stunderna sken som en sol gjorde en glad. Jag måste faktist erkänna att jag saknar honom en del. Det är lättats att vara ensam när man har sällskap. Kanske ligger det något i det där?

"Kom in nu.." Mumlar en vag röst bakom mig. "Jag menade inte det där jag sa. Inte så mycket iallafall.. Kom in nu, snälla? Ledarna börjar bli oroliga för dig. Du har stått har ute i snart en timme, på exakt samma prick." "Snälla prata med mig." Försöker han ängsligt. Jag vänder mig stelt om och möter hans skärrade blick. Hans ögon är så oändligt djupa, jag kommer gå vilse om jag inte släpper dem med blicken nu genast. Men jag är fast igen. Fångad i de där oskyldiga, vänliga, glittriga ögonen. Som min räddning blinkar han och tittar bort. "Förlåt." Viskar jag. Det där var inte vad jag ville säga! Jag borde vara arg på honom. Han är en idiot, en idiot med onaturligt vackra ögon. "Kom in nu, snälla Hope. Familjerna har åkt hem, de bestämde sig båda två för varsin liten flicka. Snälla kom in." Säger han tyst och höjer bekymrat ögonbrynen. Solens veka strålar når oss knappt längre, hur mycket de än sträcker sig blir de bara svagare och svagare, mörkare och mörkare tills de är helt täckta av ett kritvitt moln. Jag tar några vingliga steg framåt och går förbi honom så att min axel försiktigt snuddar vid hans. Anthony börjar gå lugnat efter mig.

När vi väl kommit innanför dörren pustar han ut och tittar ner på mig. "Jag vet inte vad jag skulle gjort om du inte följt med mig in." Säger han och ler lite försiktigt mot mig. Mina mungipor rycker till och bildar plötsligt ett någorlunda försök till ett leende. Mina bleka, smala läppar och operfekta tänder framställer inte världens bästa leende kanske, men det är iallafall en bit på vägen. Jag ler sällan med med tänderna.. Men det kanske jag borde, med tanke på att jag bar tandställning i över ett år. Så raka är de ju iallafall. Fast nu ler jag ju i överhuvudtaget extremt sällan. Såpass sällan att jag knappt minns hur man gör.
Jag fortsätter förbi matsalen in i byggnaden, upp för trappan och in i vårt rum med Anthony hack i häl. Vårt rum är tomt, alldeles stilla. "Du missade lunchen." Säger Anthony sätter sig på sin säng. "Vill du ha något att äta?"
Jag går efter honom och sätter mig på fönsterbänken. "Jag är inte hungrig." Svarar jag bestämt.
Han nickar till svars.

Den onda pojken är något som jag inte kommer sakna.

Inte så långt kapitel, inte så spännande. Jag vet. Men det är någonting iallafall, eller hur?
/Mlille_