Precis som alla andra | f.s

Kapitel 32

°Felix perspektiv°

"Det handlar inte alltid om dig Felix!" Fräser Tess irriterat och Hennes ögon fylls av tårar.

"nej! Det handlar aldrig om mig!" Fräser jag minst lika irriterat och jag knyter händerna hårt för att pressa tillbaka tårarna.

"Du vet att detta är min dröm! Men ändå ska du stå i min väg. Jag trodde du brydde dig om mig!" den första tåren trillar ner för hennes kind och blicken som skulle kunna döda hela Sveriges befolkning har hon låst i min.

"Det gör jag! Men jag bryr mig om dig och mig också!" Tårarna börjar rinna ner för mina kinder också.

"Varför låter du mig inte åka då?! Jag trodde vi klarade av långdistansförhållande!" Hon spänner sina knytnävar så hårt att knogarna börjar skifta färg. Tårarna har gjort hennes kinder blöta och hennes ögon glansiga.

"tydligen inte!" fräser jag och Tess slappnar av, kollar sårat in i mina ögon ett bra tag.

"okej, Jag som slitit som ett djur för att kunna åka hit. Jag hade fixat så jag skulle få jobba på distans hemifrån Sverige bara för att få vara med dig. men de planerna kan jag stryka direkt" Säger hon tyst och går bort mot dörren, slänger igen den efter sig, och kavar står jag. Dörren flyger upp igen och in kommer Tess med blicken på mig.

"det här är mitt hus" säger hon och jag går snabbt ut genom dörren utan att säga ett endaste ord. Varför vi ens började bråka vet jag inte riktigt, vi satt hos Tess och sen så var det som om någon släppte en bomb. Vafan har jag gjort? Mina steg för mig hem med det samma och utan att svara på mammas Hej går jag raka vägen upp på mitt rum och slänger mig i sängen. Försiktiga knackningar hörs på dörren och jag känner hur sängen åker ner en aning när mamma sätter sig ner. Hon drar handen genom mitt hår och jag kan känna hennes oroliga ögon på mig.

"Felix, vad har hänt gubben?" hennes försiktiga röst hörs och jag suckar, trycker ansiktet längre ner i kudden.

"Felix?" hennes röst blir mer och mer orolig vilket får mig att få mer skuldkänslor över att jag inte svarar henne.

"Vad är det? Du vet att du kan prata med mig" Hennes silkes lena röst fyller mina öron och jag vänder mig motvilligt om när hon vänder mig om. Hon drar sin hand ryck mot min kind och väntar på ett svar. Hon hade kunnat sitta där hur länge som helst, hon hade inte gett sig förens hon fått ett svar.

"Jag har bråkat med Tess" mumlar jag och mamma suckar medlidande.

"Kärleks problem är inte lätt, men du måste be om ursäkt, även om det kanske inte var ditt fel, så är det ett stor steg att ta på sig det för att förbättra situationen. Jag vet att det är svårt men det är det bästa" säger hon och jag Nickar. Hon ler snett mot mig innan hon reser sig från sängen och går ut och drar försiktigt igen dörren efter sig. Jag suckar tungt och sluter ögonen. Mamma kanske har rätt?

°Tess perspektiv°

(lyssna på en deppig låt, en som får er att gråta för mer inlevelse kommentera gärna vilken ni lyssnade på för jag har inga sad låtar att lyssna på.... den ända jag vet är "my heart will go on" med Celine Dion)

Jag slänger igen dörren efter Felix och står kvar med handen mot dörren innan jag långsamt vänder ryggen mot dörren och glider ner. Jag drar upp knäna till bröstet och och lutar huvudet mot knäna. Och där sitter jag, gråtandes i flera timmar. Att vara ensam hemma idag skulle jag klassa som skönt då jag inte orkar med en massa dumma frågor. När klockan närmar sig halv tolv reser jag mig upp från golvet. Jag torkar bort tårarna som rinner ner för mina kinder och springer sedan upp för trappan och in på mitt rum. Jag slänger mig ner i sängen och trycker ner ansiktet i kudden.

—

Jag drar lätt i tofsen som sitter på mitt huvud för att få den att sitta bättre. Jag suckar tungt och granskar mig själv i spegeln. Ett par låga vita converse på fötterna, ett par svarta, högmidjade jeans, en vit långärmad tröja med svart basket tryck, skinnjacka och solglasögonen. Jag suckar och greppar tag i min resväska och går ut genom dörren.

"jag vill inte prata med någon när vi kommer fram, jag vill åka till min lägenhet, slänga mig i soffan med en skål glass och en kopp te" säger jag till Mona som nickar med blicken fäst på sitt papper. Jag kollar ut genom fönstret med hakan vilad på min handflata. Hela resan till flygplatsen pratar Mona på om allt vad vi ska hitta på när vi är tillbaka i USA, men jag lyssnar bara med ett halvt ör då mina tankar flyger om kring på helt andra ställen.

"Tess, lyssnar du på mig?" Mona puttar till mig och jag rycker till.

"va?" hon ler mot mig och jag ler snabbt tillbaka innan jag viker undan blicken.

"Vad är det? Du värkar så borta" säger hon med en röst som om hon var min mamma. Jag suckar och kollar upp på henne igen.

"inget, jag är bara väldigt tröt" ljuger jag även fast jag är trött också. Hon nickar och börjar prata med skofodren. Jag drar upp min telefon och går in på instagram. Vilket jag ångrar då det bara är en jävla massa bilder på ni vet vem och mig, vilket bara gör mig ännu mer irriterad.