Precis som alla andra | f.s

Kapitel 3

”Tess, vi missar bussen, kom igen nu” säger Kevin lite halvt stressat och jag drar snabbt på mig den sista skon och greppar tag i min väska innan vi springer mot busshållplatsen. Bussen kör förbi och med en suck stannar jag.

”jaha, bara att börja gå” säger Kevin och jag nickar.

”tydligen” svarar jag och springer upp bredvid honom. Hela vägen sparkar jag på en och samma sten, Kevin kollar konstigt på mig och jag kollar upp och möter hans klar blå ögon, vilket får oss båda att skratta. Vi kommer fram fem minuter för sent. Jag slänger in grejerna i mitt skop innan jag med snabba steg går mot klassrummet. Jag som skulle sluta förra veckan, men nej, en skoldag till för att vi ska ha något dumt prov idag. Därför är jag tillbaka i skolan. Jag smyger försiktigt in genom dörren och sätter mig snabbt ner på min plats utan att möta lärarens blick.

”jaha, Tess, vart har du gjort av Kevin?” frågar hon och jag kollar försiktigt upp på henne. Jag möter för en sekund hennes alvarliga blick, men flyttar den snabbt till bänken igen.

”vi missade bussen, han kommer strax” säger jag och hon fnyser. Hon gillar inte mig och Kevin. Fråga mig inte varför, hon har liksom valt ut oss som de ”irriterande snorungarna”. Även om vi inte gör nått mot henne, eller i alla fall inte jag. Precis när hon börjar prata om skolarbetet flyger dörren upp och in kommer Kevin, lika kaxigt som alltid till den här lektionen.

”Kevin, är man sen smyger man in. Jag börjar faktiskt tröttna på att ni alltid är sena till mina lektioner” säger hon argt och jag suckar. Kan vi inte bara jobba?

”det kanske finns en anledning till varför vi är sena? Har du tänkt på det?” säger Kevin kaxigt och Jag kollar försiktigt upp.

”du passar dig unge man! Vi tar detta efter lektionen” säger hon och man kan se ilskan i hennes ögon.

”det gör vi inte” svarar Kevin uppkäftigt och jag blänger irriterat på honom.

”Ett ord till, och jag ringer dina föräldrar” säger hon och efter som det är Kevin vi talar om så ska han så klart bara göra saken värre.

”skulle inte tro det” säger han och leendet på hanns läppar är så överlägset. Hade det gått hade det rykt ur lärarens öron nu.

”okej, slå upp sida 221 och läs till 225. Så ska jag gå och ringa ett samtal.” säger hon med blicken på mig och Kevin. Jag förstår inte hur jag kan bli indragen i detta, det var ju Kevin som käfta emot. Med arga steg lämnar hon rummet och jag slår upp boken med en suck och börjar läsa. Jag hör hur Kevin skrattar och hur Alicia bredvid mig skrollar på telefonen. Lektionen slutar och alla utrymmer området som om det brann. Jag tar det alltid lugnt och är alltid ute sist. Precis när jag sätter ena foten utanför rummet sätter läraren sin hand på min axel och jag kollar frågande upp från golvet.