Evelinas liv

Ute ur sjukhuset - kapitel 2

Jag vaknar upp inne i ett sjukhus någon timme senare. Det svider fortfarande i vingen och jag kollar mig omkring. Tilde, Ida och Nico står runt sängen och när dom ser att jag vaknat blir dom jätteglada och ropar efter en läkare. Det kommer en kvinna som har på sig läkarkäder så jag antar att hon är läkaren.
"Hej. Jag heter Sandy" säger hon och sträcker fram handen. Jag lyfter upp min egen hand och det sticker till lite i vingen men det går över.
"Evelina" säger jag "när kommer jag kunna flyga igen?" frågar jag sedan, jag måste få svar på det så fort som möjligt.
"Det här är ganska vanligt, så vi vet hur vi ska hantera det så nu när du har den bästa läkaren så borde du kunna flyga om några dagar" säger hon och skrattar lite "dock kommer du måsta stanna på sjukhuset en eller två dagar" lägger hon till.
"Okej, kommer jag få ärr av det här? Visst kommer jag få tillbaka färgen på vingen igen?" frågar jag.
"Det kommer bli ett litet ärr, och i det kommer alla regnbågens färger vara i, det blir fel i färgsystemet när man gör illa vingen. Men den övriga vingen kommer fortfarande blå, som den andra" svarar hon.
"Åh, fint med många färger i ärret" säger Ida och det är nästan så att det är lite avundsjuka i hennes ansikte.
"Fast Ida, det gör ju ont. Hon får det ju som en belöning för att hon stod ut med smärtan" säger Nico.
"Hur ont gör det ens?" frågar Tilde.
"Just nu gör det inte så jätteont" säger jag ärligt, det svider ju bara lite.
"Lite orättvist att jag gjorde illa mig jättemycket förra veckan, men inte fick jag regnbågsfärger i vingen för det eller" mumlar Tilde och Nico skrattar åt henne.
Dom fortsätter skoja med varandra och ha roligt och jag skrattar också lite emellanåt, men mest tänker jag på hur vingen kommer se ut. Efter ett tag rycker Ida till och säger att hon tog med sig min mobil, det är en lättnad för vad annars ska jag göra här i typ en dag, bara ligga och glo upp i taket? Nej. Jag tar emot telefonen och ser vad klockan är, 22.30.
"Oj, ni kan gå om ni vill, ni ska ju upp tidigt och gå på skola imorgon" säger jag.
"Ja, det kanske är dags för oss att gå. Men vi kan hälsa på imorgon på lunchen och sen kommer vi efter skolan" säger Tilde och dom börjar trängas mot dörren. Jag ligger och kollar på dom medans dom börjar låtsas-fightas samtidigt som dom försöker vara först ut. Alla vet att Ida vinner, eftersom hon inte bara är starkast utan hon är ju mycket längre än oss andra. Vi är kanske 150cm och vi är ändå långa för att vara älvor. Ida är väl typ 165cm, och hon blir ju lite längre när hon förvandlas också. I hennes varulvsklass så är hon nog bland dom kortaste, om inte den allra kortaste.

När dom ute ur rummet och blir det alldeles tyst, jag är här helt själv och nu kan jag börja fundera på riktigt. Vad var det som hände egentligen? Juste, jag satte på mig jackan fel och för fort så vingen sprack. Men hur kan jag då ligga på den nu? Och hur kan vingarna ens hålla när man sover på dom i vanliga fall? Och hur svårt är det inte att försöka ha en vanlig tröja som människor har? Nej juste, det går inte, eller jo man kan ju klippa i dom. Tur att tröjorna man kan köpa här är med öppen rygg. Vem är det som syr kläderna till älvor egentligen? Är det någon gammal älvtant som sitter hemma hos sig och gör allt?
Det är några utav sakerna jag funderar på, och tillslut blir jag så trött av mig själv att jag somnar.

Jag vaknar nästa morgon av att jag känner mig iakttagen, så jag slår snabbt upp ögonen och stänger munnen, som jag råkat haft öppen medans jag sov. I rummet är det Sandy som hälsar på.
"Godmorgon sömntuta" säger hon vänligt och ställer ner en bricka på bordet bredvid min säng.
"Åh, gud, hej, godmorgon. Du skrämde mig lite där" säger jag och pustar ut.
"Jo jag märkte det, förlåt" säger hon och drar bordet lite närmare. Jag tittar intressant på brickan och ser att det är två mjuka mackor, en skål med flingor, några frukter, lite nutella, ett glas juice och ett glas oboy.
"Men oj" säger jag "tack"
"Det var så lite så, man ska ju ta hand om sina patienter" säger hon och ler "förresten, jag kollade på våra dagliga rapporter och din vinge har läkt snabbt. Ni var smarta som ringde oss direkt och inte gick tillbaka och såg klart filmen, då hade det inte läkt lika bra som det gjort nu"
Jag känner mig genast lättad, yes! Det har inte blivit värre!
"Är det så pass bra att jag skulle kunna få åka hem idag?" frågar jag nyfiket.
"Jaaa, dina vänner skulle väl komma vid lunchtid? Då skulle du kunna åka hem med dom" säger hon och börjar gå härifrån "men glöm inte att du inte får flyga förrän på fredag" säger hon sen lämnar hon rummet. Jag sätter mig upp och det känns knappt i vingen, väldigt skönt. Bordet står så pass nära så det är bara att ta saker från det. Jag börjar med mackorna, sen tar jag flingorna, sen tar jag allt annat och när jag ätit upp all mat hon gav mig känner jag mig proppfull och nästan äcklig. Jag kanske råkade äta lite för mycket ändå... Äh, jag kan ta en liten tupplur, vad ska man annars göra tills dom kommer hit och hämtar mig?
Jag somnar om och efter ett tag hör jag röster inne i rummet, så jag vaknar till och öppnar ögonen långsamt. Där står dom, Tilde, Ida och Nico. Dom vinkar till mig och jag vinkar långsamt tillbaka.
"Vi hörde att du skulle få gå hem nu tillsammans med oss" säger Nico.
"Jaaaa! iiii" säger jag och känner mig helt plötsligt väldigt hyper. Vilken upplevelse det har varit ändå, fast lite slöseri med pengar och tid, hoppas bara att jag vinner något på det här.
Jag sätter mig på kanten av sängen och viftar långsamt med vingarna. Dom känns lite stela men det går nog till sig efter ett tag, varje morgon brukar det ju också kännas lite stelt, så det är mest nog bara för att jag legat stilla på dom ett tag nu. Jag reser mig upp och kramar om mina vänner. Vi brukar inte kramas så ofta med det är här är väl ett speciellt tillfälle.
"Hur känns det i vingen?" frågar Ida.
"Det är väl ingen fara" svarar jag "den känns lite tyngre än förut bara"
"Det är säkert bara för att du är rädd om den och inte riktigt vågar hålla upp den för du är rädd att det ska göra ont" säger Nico.
"Antagligen" säger jag "ska vi gå?" frågar jag sedan.
"Jaaa, vart ska vi då?" frågar Tilde.
"Vi äter väl lunch på skolan? Vart annars?" frågar Ida.
"Det har ju öppnat en liten liten restaurang bredvid Mariposa" säger Tilde, Mariposa, det är den ända klädaffären som finns här i Dorthonion (som våran "älvstad" heter).
"Aha tycker ni vi ska prova den, eller?" frågar jag.
"Nej men orka slösa pengar på det idag. Nu går vi till skolan och äter där, det skulle vara hyfsad god mat idag iallafall" säger Nico bestämt och börjar gå ut ur rummet. Vi följer med och Tilde viskar "kanske till middag då?" till mig och Ida.
"Jag hörde detdär" säger Nico utan att kolla bak på oss "men okej, till middag"
"Vad har dom för mat där ens?" frågar Ida.
"Jag tror att det var taco och nachos" säger Tilde och skrattar.
"Varför skrattar du?" frågar jag.
"Men tänk efter, det är en tacobar i en stad för älvor. Älvor och spansk mat. Låter det rätt? Nej precis" säger hon glatt.
"Men är du säker på att det var tacos då?" frågar Nico och vänder sig om och går baklänges.
"Njaa det kanske var ett nytt ställe inne i stan jag pratar om" säger Tilde och skrattar.