Evelinas liv

Brevet - kapitel 5

Jag vaknar långsamt och kollar sedan runt i tälten. Vart är Tilde och Nico? Dom är inte här. Jag kollar mot Ida som ligger och sover och jag rullar runt tills jag kommer bredvid henne och petar på henne. Hon stönar till lite och jag sätter mig upp bredvid för att kunna ruska om henne. Jag gör det och hon slår upp ögonen och sätter sig upp fort.
"Vafan får man inte sova ifred" säger hon och kollar på mig, sedan åker hennes blick bakom mig och hon ser att varken Tilde eller Nico är i tältet.
"Alltså Eve, dom kan ju bara klivit upp och lagar frukost här utanför eller något. Dom behöver ju inte försvunnit" säger Ida trött. Det ända jag tänkt var att dom var borta och inte att dom ba kan ha klivit upp för att göra något sånt där vanligt. Jag tänker att jag var lite osmart och går ut ur tältet för att titta efter dom istället.
När jag kommer ut ur tältet sitter Nico bakåtlutad i en av stolarna och håller på med en flamma i händerna medans Tilde går fram och tillbaka. Tilde kollar upp på mig och Nico säger;
"Äntligen, jag trodde ni aldrig skulle vakna"
"Vad är kloc.." börjar jag med blir avbruten av Tilde;
"Vi vaknade tidigare än er och klev upp och när vi kom ut hit låg det ett brev på backen" säger hon och räcker mig ett papper. Jag tar emot det och börjar läsa;
"Hejsan
Det här kommer komma som en chock men jag bor här i närheten, och jag har sett hur det är en hemsk liten varelse som förföljer er och iakttar allt ni gör nu när ni är här. Det finns en urgammal legend om hur det kommer tre älvor och en varulv hit med denna varelse hack i hälarna. Jag antar, och hoppas att det är ni, för då skulle det byta att ni måste få ett uppdrag av mig, som ni, och endast ni kan slutföra. Jag vill inte skriva ner här på pappret om vad uppdraget innebär, men jag kan avslöja att ni måste resa bort långt och länge, och det kommer bli rätt så farligt. Men ni måste.
Möt mig vid bäcken vid lunchtid idag"
Jag är helt utan ord, vad betyder det här? Alltså, jag förstår ju vad som står men, vi? Varför? Vad är det här ens för 'uppdrag'?
"Ehh... Är vi med i en legend?" frågar jag osäkert samtidigt som Ida kommer ut ur tältet.
"Vadå legend?" säger hon och gäspar. Jag ger henne brevet och väntar spänt på att hon ska läsa klart det. När hon gjort det spärrar hon upp ögonen och viskar;
"what the fff.."
"Jo, vi vet" säger Nico och reser sig "säg farväl till alla våra vänner, för vi ska ut på ett farligt äventyr långt härifrån, och det är länge tills vi kommer tillbaka, om vi ens kommer tillbaka" lägger hon till i en sarkastisk ton och slår ut med händerna.
"Men alltså, är det någon läskig varelse som kollar på oss just nu?" säger Tilde och kollar sig omkring. Jag kommer ihåg att igår när jag trodde jag vinkade åt Ida men det egentligen var något annat, kan det ha varit den här varelsen? Jag tänkte ju då att de säkert bara var en hjort men när man tänker efter såg den lite Gollum-aktig.
"Antar det, eftersom det stod det i brevet. Men hur vet vi att det inte bara är någon som skojar med oss?" frågar Nico.
"Vi får väl se om ett tag" svarar Tilde och kollar menande upp mot himlen och mot solen som nästan är rakt upp i himlen.
Vi bestämmer oss för att äta bunch tillsammans och vänta på den här personen som kommer vid lunchtid.

Någon timme senare

Vi sitter kvar vid stolarna, som nu står lite närmare varandra och det är ett bord i mitten och just nu spelar vi kort. Vi var väldigt uttråkade ett tag, tills Ida kom på att vi kunde spela för att få tiden att gå.
Jag ska precis lägga ut, för jag håller på att vinna, när vi hör ett plaskande ljud i vattnet. Fort som satan vänder vi oss dit för att kolla vad det var. Och tro det eller ej, men det ligger en sjöjungfru i strandkanten. Nico reser sig upp fort och hon bara kollar mot sjöjungfrun.
"Ehh hej" säger Ida lite stelt.
"Hej!" säger sjöjungfrun med en mjuk röst och tittar vänligt mot oss med stora ljusa ögon. Jag, Tilde och Ida reser oss också upp och vi börjar gå närmare henne försiktigt.
"Det var jag som skrev brevet" förklarar hon "jag heter Danielle förresten"
"Tilde"
"Nico"
"Ida"
"Eve" presenterar vi oss.
"Förklara nu mer" säger Nico kort.
"Njaaa, ni måste följa med mig, det är inte riktigt så att vi är dom ända här" säger Danielle.
"Varför skulle vi lita på en random sjöjungfru?" frågar Tilde skeptiskt.
"Ni måste lita på mig, snälla" säger hon allvarligt fast hon lipar lite med läppen också.
"Bevisa det då" säger jag och Nico lägger armarna i kors.
"Kolla upp" viskar hon och vi alla kollar upp. Uppe i trädet ser jag en skugga som fort flyttar på sig när vi tittar dit.
"Vart vill du att vi ska följa med dig då?" frågar Ida.
"Ner till en torr grotta här under" säger hon och pekar ner i vattnet. Vi överväger ett tag men sen låter vi henne föra ner oss djupt under vattnet, tills det typ kommer spricka och vi simmar igenom den och det blir torrt, fast det är lite vatten som Danielle stannar i medans vi andra går upp på torra land. Det är en stor grotta, ser jag när jag kollar mig omkring ordentligt, efter synen vant sig, det är mörkt här nere.
"Så, förklara nu" säger Ida.
"Jo, det finns en legend, eller myt eller vad man vill kalla det för, som är så att tre älvor och en varulv kommer hit förföljd av en sånhär varelse och sedan måste dom åka iväg på ett uppdrag för att bli av med honom och dessutom rädda hela min art" säger Danielle fort, hon verkar väldigt uppspelt.
"Varför måste vi bli av med honom och varför räddar det din art?" frågar Nico.
"Jo, ju längre han stannar och iakttar er, desto aggressivare blir han. Han kommer vilja kötta er, och sen när han gjort det kommer han, och hela hans art, ge sig på sjöjungfrurna" svarar hon.
"Men varför tar han oss från början om det ändå är er han vill åt?" frågar jag.
"Han brukar hålla sig inom det här området och då har varken jag eller mina vänner visat oss här på ett bra tag, men han är fortfarande kvar. Och när han började känna lukten av er kände han säkert hur hungrig han egentligen är, så nu är ni hans byte" säger Danielle.
"Vart är det vi måste gå för att bli av med honom?" frågar Ida.
"Åh, det är långt in i era djupa skogar först, sen upp över det största berget någonsin, sen är det ser i en dal och sen över en flod och sen är man framme i ett kalt, stenigt område, och när 'varelsen' väl kommit dit, vill han aldrig återvända. Men, det är många hinder på vägen, men ni måste gå ändå, för om ni inte dör ni, och om ni gör det, kan ni överleva" säger hon lugnt.
"Varför vill han inte återvända igen?" frågar Tilde.
"För resten av hans släkt är där, och när dom återförenas kommer dom aldrig skiljas igen" säger hon självsäkert.
"Men om han och hela hans släkt förföljer oss tillbaka då?" säger Nico.
"Äh, men det gör dom inte. Ingen, ingen utav dom har lämnat det där stället när dom väl kommit dit" säger Danielle.
"Men dom skulle lämnat om han kallade på dom?" frågar Ida.
"Ja. Dom kallar sällan på varandra och när dom gör det är det något riktigt speciellt" svarar hon "Sååå, vad säger ni?" frågar hon sedan.
Jag kollar på mina vänner, och vi inser att det inte finns så mycket annat att göra åt saken, så vi säger att vi är på.

Danielle verkar nöjd och slår ihop händerna och simmar runt lyckligt. Någon petar på min axel och jag vänder mig snabbt om. Det är Nico. Hon pekar bort mot en klippa och när jag kollar dit sitter varelsen där. (Kolla bilden). Jag får panik, men jag skriker inte, jag försöker samla mig och väntar på att Danielle kommer tillbaka till oss. När hon gör det ber jag snabbt om att få åka härifrån.

Vi simmar tillbaka och kastar oss i tältet för att försöka smälta det som hänt idag. Jag tror ingen lyckas med det, så vi bestämmer oss för att sova på saken också tar vi en liten tupplur tillsammans. Jag har svårt att sova och när jag somnar drömmer jag bara mardrömmar, men tillslut somnar jag på riktigt.