Evelinas liv

Namnlös del 9

Vi har gått segt hela dagen och inte sagt så mycket. Självklart har vi ju diskuterat om att det här verkligen händer och hur sjuk det faktiskt är.

"Hoppas vi bara inte dör på kuppen" sa Nico helt plötsligt och vi kollade på henne.

"Nico, sånt säger man ju inte bara sådär" svarade Tilde och Ida slog till henne på ryggen. Nico såg ut att tappa andan lite men återhämtade säg fort och sa;

"Vafan, varför var det där nödvändigt? Jag sa ju bara en sak som jag menar"

Hon gav oss en aggressiv blick och kollade sedan rakt fram och ignorerade oss totalt.

"Fast det är sant ju omg" sa jag efter en stunds tystnad och jag kände hur Tilde och Ida stelnade till.

"Ja precis! Sluta slåss bara för att jag säger sanna saker" utbrast Nico och kollade menande mot Ida som ryckte på axlarna som svar.

Vi fortsatte gå så under en rätt så pinsam tystnad ända tills nu.

"Wtfffff" viskar Tilde samtidigt som hon hoppar omkring för att undvika stora stenar på backen, som blivit fler och fler så man ser knappt marken längre.

"Vart är vi ens?" frågar jag och kollar närmare på stenarna på backen. Jag tar upp en och den ramlar sönder i handen på mig. Jag kollar förvånat på Tilde och hon säger att stenar inte ska göra så.

"Men vad är det här då?" frågar jag och Tilde skakar på huvudet.

"Jag vet inte"

Några meter ifrån oss står Ida som ger ifrån sig ett öronskärande skrik.

"Men vad är det kvinna?" säger Nico irriterat.

"K-k-kolla" stammar hon som svar och pekar mot backen. Jag och Tilde skyndar oss dit och jag ryser till när jag ser vad det är på backen. En skalle, ett skelett, ett kranium.