Evelinas liv

Avfärd - kapitel 6

När vi vaknar från våran tupplur så är det första Tilde säger;
"Alltså, när ska vi åka ut på det här 'uppdraget' då?"
"Frågade vi inte det?" säger Ida sömnigt.
"Jag antar att det är idag" säger jag och tänker efter, hon kan väl inte menat något annat än idag?
"Men kan vi inte typ kalla tillbaka henne då?" frågar Ida.
"Jooo, vi går ut i vattnet också kan vi skvätta också kan jag typ skicka en vattenvåg ner mot sprickan eller något sånt" säger jag och reser mig upp. Vi var inte direkt så trötta och jag tror inte någon sov så bra faktiskt. Jag går ut ur tältet och några sekunder kommer dom andra ut till mig, dom verkar ganska trötta. Vi går till vattnet och alla av oss gäspar ett antal gånger. Jag skrattar trött och går ner med fötterna i vattnet, och det är ju inte direkt varmt om man säger så. Tilde går ner i vattnet och hoppar till och ska springa tillbaka upp på torra land, men då harklar hon till och faller pladask ner i vattnet. Jag och Ida skrattar hysteriskt men Nico verkar inte riktigt fatta förrän ungefär 20 sekunder efter, då hon också börjar asgarva. Tilde ligger i vattnet och skrattar och låtsasgråter, tills hon slutar upp med det och säger;
"Fast jag grinar inte jag är ingen pussy"
Hon reser sig upp och vi fortsätter med det vi redan höll på med. Jag kollar genom vattnet, vilket jag gör genom att känna vart det rör sig sin mest. Jag känner att Danielle sitter och smyger på oss så jag vinkar med handen under vattnet mot henne och hon simmar till oss.
"Hej Danielle" säger jag.
"Var det idag som vi skulle åka bort?" frågar Nico.
"Jaa, jag hade tänkt det. Sa jag inte det eller?" frågar hon och skrattar osäkert.
"Nej" svarar Ida och ler.
"Sa jag att jag kan följa med er en bit då? För floden går en bit" säger Danielle.
"Nej det sa du inte" säger Tilde "men det kan du ju göra, det blir ju bara kul"
"Ja, tack, eller något" svarar hon och skrattar lite.
"Hur gammal är du ens?" frågar Nico efter en liten pinsam tystnad.
"Jag? Det vill ni inte ens veta.." svarar Danielle "vad ser jag ut som att vara?"
"Jag vet inte, 15-17 kanske" säger Nico.
"87 faktiskt" svarar hon och blinkar med ena ögat.
"What the fffff" säger Nico och Tilde spärrar upp ögonen och säger;
"87???!! Men oj"
"Du ser inte ut att va så gammal" konstaterar Ida.
"Hihi tack" svarar Danielle och lutar på huvudet och ler.
"Nej verkligen inte 87.." säger jag.
"Nä jag vet men ja ja över med komplimanger nu. Om hur länge åker vi?" säger hon.
"Öööhhh" säger Ida.
"Jag skulle vilja göra något med mitt hår innan" säger Tilde.
"Ja jag med" säger Nico.
"Ja jo det blir nog bra" säger jag.
"Jag med, men kanske inte så mycket" säger Ida.
Vi bestämmer att vi bara ska fläta håret och packa och sen drar vi iväg på ett riktigt äventyr som kommer förändra våra liv. Tror jag. Om vi överlever.

Vi möter Danielle utanför tältet ungefär två timme senare, färdiga och fruktansvärt snygga. Vi har fixat våra hår som på bilderna och dessutom sminkat oss, så nu kommer ingen jävel kunna motstå oss.
"Woah" säger Danielle och kollar på oss alla uppifrån och ner.
"Vad?" säger Nico och drar självsäkert fram flätan som hänger på ryggen så den ligger över ena axeln.
"Ni är heta af" svarar hon och viftar lite med handen framför ansiktet och blåser ut riktigt mycket luft och vi skrattar. Hon syftar nog på kläderna, tighta svarta byxor och med olika tighta svarta tröjor, så man ser våra kurvor extra mycket.
"Af? Trodde inte du visste vad det var" säger Ida.
"Jorrå" säger Danielle och låtsas morra. Nico kollar på mig med en blick som bara menar en sak, w t f. Jag börjar skratta och sedan joinar dom andra tre i min skrattstund men då inser jag att Danielle kanske tar illa upp så jag slutar.
"Ah men ska vi dra då?" frågar jag och för första gången blir jag riktigt exited över det här.
"Jarrå" säger Nico och flyger upp lite i luften. Jag flyger efter också kommer Tilde och jag ser att Ida börjar förvandla sig under mig. Det skvätter till i vattnet och jag förstår att det är våran nya sjöjunfruvän som börjar simma. Jag känner mig så sjukt hyper och jag måste göra något för att kunna hålla mig minsta lilla lugn, så jag flyger iväg nån meter framför mina vänner och gör en volt i luften samtidigt som jag skvätter vatten runt om kring mig. Tilde skrattar och skyddar sig med hjälp av armarna medans Nico skriker till och flyger iväg långt före oss. När hon kommer så pass långt ifrån oss att hon känner sig säker stannar hon och flyger stilla i luften och väntar på att vi ska komma ikapp henne. När det är knappt två meter kvar fram till henne för mig och Tilde, bestämmer hon sig, som den galna älvan hon är, att göra en vägg av eld mellan oss och henne. Jag skriker till och stannar och av rena reflexer sprutar jag vatten mot elden. Jag släcker den och bakom den, tro det eller ej, men Nico är inte kvar där. Tilde petar på mig och pekar mot ett träd i närheten, där det nämligen syns ett par röda vingar genom löven. Man hör även hennes söta skratt och Tilde kan inte hålla sig för skratt heller. Vilken resa det här kommer bli alltså.

Jag kollar ner på Ida som springer så fint där under oss och hon börjar nog känna sig lite iakttagen när jag stirrar så hårt på henne så hon kastar upp blicken mot oss. Jag kollar också upp och låtsas som att jag inte sett henne, och då ser jag även att klockan är ganska mycket, solen har precis gått ner och mörkret börjar lägga sig runt omkring oss i skogen. Hur kunde jag inte märkt det här tidigare? Jag kollar ner mot Ida igen och hon vinkar åt mig. Jag vinkar tillbaka och sedan pekar jag oroligt mot månen, som håller på att gå upp. Ida rycker på axlarna och fortsätter koncentrera sig på sitt springade. Jag antar att hon har allt under kontroll.

"Kan vi inte stanna ett tag?" frågar jag Tilde och Nico efter ett tag.
"Jo gärna" svarar Tilde.
"Jag säger inte direkt nej till det" säger Nico och vi börjar långsamt tappa höjd för att kunna stanna bredvid Ida, och Danielle, om vi inte tappat bort henne.

Efter någon minut landar vi bredvid Ida som saktat in och stannat.
"Jaha. Vart har vi Danielle nu då?" frågar Nico.
"Äh, hon kommer nog strax" svarar Tilde och rycker på axlarna.
"Här är jag!" hör vi ett avlägset rop som låter som att det kommer från den lilla vattenpölen några meter bort.
Vi går bort för att undersöka saken och mycket riktigt, det liggen en Danielle i pölen!
"Men tjena polarn!" säger Ida oseriöst.
"Men tjaaa" svarar Danielle.
"Ahapp ska vi stanna och sova nu eller?" frågar Tilde.
"Ehm ja, det kan vi väl" svarar jag.
"Men då går vi och sätter upp tältet då. Och eh, ja Danielle du kan ju hitta en mysig vattenhåla att sova i eller något" säger Nico och skrattar.
"Jo ja mm" svarar hon bara och jag kan knappt hålla mig för skratt.
"Vet ni, det känns som om vi är riktiga vänner" säger hon sedan och jag märker hur vi alla fyra blir chockade, what? Vi har 'känt' varandra i en halv dag typ.
Det blir väldigt stelt för ingen svarar, vi brukar inte kalla främmande sjöjungfruar för riktiga vänner, men det kanske bara är att spela med, hon har säkert inte så många vänner, eller kanske det var dumt sagt.
"Men bättre kan vi bli" säger Ida efter alldeles för många sekunder och vi alla tre skyndar oss att hålla med.
"Eh men nu måste vi gå och sätta upp tältet.. Ses imorgon!" säger Nico och vi skyndar oss därifrån. Jag ger Danielle en sista blick och hon ser nästan lite besviken ut, men vad skulle vi göra liksom?

Vi sätter upp tältet som Ida fått sprungit med och kastar oss på madrasserna.
"Ska vi inte bara sova nu så vi är riktigt utvilade imorgon?" frågar Nico.
"Jo" säger vi andra i kör.
"Bra" säger hon och lägger ner sig riktigt.
"Ah men godnatt då" säger Tilde och myser till sig bland alla kuddarna vi tog med.
"Godnatt" säger jag och ögonen känns genast jättetunga. Ida svarar genom att gäspa riktigt högt och sen lägga sig ner och fluffa till täcket överdrivet högt. Tilde skrattar till och sen säger vi inget mer för den kvällen.