Evelinas liv

Vargen - kapitel 7

Idas perspektiv

Jag vaknar och det är inte morgon, det kan man konstatera på en gång för det är mörkt ute. Jag är alldeles kallsvettig och inte ett dugg trött, så varför inte gå ut och svalka sig lite i nattluften?
Jag reser mig tyst upp och går ut ur tältet utan att väcka någon utan mina vänner. Jag slänger en blick upp mot himmel och ser att det är fullmåne, därför vaknade jag, tänker jag. Jag tar ett djupt andetag och kort därefter kommer en intensiv smärta som jag aldrig upplevt förut.

Eves perspektiv

Jag vaknar av att det praslar utanför tältet och jag blir genast jättevaken. Jag ligger knäpptyst och lyssnar på vad det är utanför och hör att det är ett djur som nosar högljutt runt omkring. Jag känner hur spänd jag är men det går inte att slappna av, fattar ni hur läskigt det är eller?
Jag kollar långsamt mot Tilde och hon ligger redan och kollar mot mig. Hon trycker fingret mot munnen och några sekunder efter så börjar djuret utanför att yla.
En varg.
Jag vänder ansiktet mot Idas säng för att se hur hon reagerar, men, det är ingen Ida där. Jag blir faktiskt lite avslappnad, för det betyder väl att vargen här utanför är Ida, eller hur? Jag sätter mig upp och Tilde gör liksaså. Vi kollar mot Nico som ligger och gnuggar sig i ögonen. Det lilla lilla sminket som vi har kvar, det vi inte tvättade bort precis innan vi gick och la oss, är utsmetad runt hela våra ögon. Jag reser mig tyst upp och Tilde gör det med. Nico sätter sig upp och kollar frågande mot oss. Jag svarar bara genom att vinka med handen att hon ska ställa sig upp och Tilde håller fingret för munnen igen.
När Nico ska resa sig upp råkar hon sparka till något som låg på golvet, typ en termos, och det låter ganska mycket.
Jag blir spänd och lyssnar intensivt efter vargen utanför. Det hörs ingenting och det är väldigt obehaglig känsla i kroppen just nu.
Jag känner hur mina händer börjar darra och det är inte alls någon bra stämning i luften just nu.
Vi står helt stilla i ungefär en minut tills det läskigaste i hela mitt liv händer, och det händer snabbt som satan.
Jag hör ett rispande ljus i tältväggen och kollar dit. Det kommer en varg inflygande mot oss med tänderna i högsta hugg. Jag skriker riktigt högt och tar mina vänner i händerna och vi springer ut ur tältet och flyger rakt upp i luften. Min puls är nå jävulskt hög, kanske 130, och jag sätter mig andfått i en trädkrona.
"Åh herrejävlar" säger Nico.
"Mysigt uppvaknande" säger jag och lägger ansiktet i händerna.
"Hur lång tid var det där?" frågar Tilde.
"Typ, 5 sekunder" säger Nico.
Jag kollar ner och ser två lysande ögon.
"Visst är det där Ida?" frågar jag trött.
"Vem annars? Och om det inte är hon, vart är hon isåfall?" svarar Tilde.
"Åh oooomg" säger jag, jag har fortfarande väldigt hög puls och adrenalinet rinner i blodet på mig så hela jag skakar.
Ida börjar skälla och börjar attackera trädet vi sitter i. Det är ju inte direkt så svårt att se vart vi är, med tanke på att våra vingar lyser, eftersom vi har sjukt mycket adrenalin.
"Men här lär vi ju kunna stanna resten av natten" säger Nico sarkastiskt.
"Men kom på någon bättre idé då" svarar Tilde.
Nico svarar inte på en gång men efter ett tag säger hon "mm okej då"
"Men vadå.. Ska vi sova nu på en gång igen, här, i trädet?" frågar jag skeptiskt.
"Jag är inte direkt trött just nu" säger Tilde och ger Ida en menade blick.
"Fan vad hon kan skrämmas alltså" säger Nico och jag känner hur hon skakar lätt på händerna.
"Ja, det där var ju inte direkt väntat" säger jag och det är ju sant, det var ju en jätteläskigt att vakna upp sådär och jag hoppas att det inte händer igen.
Ida försöker fortfarande rubba vårat träd så det typ skakar så mycket att vi ramlar ur, men hon försöker förgäves. Det är en stor stor ek som vi slagit läger i.
"Jaa, det var det tältet de" säger Tilde och kollar mot tältet. Jag följer hennes blick och ser att det är helt sönderrivet.
"Men uuuugh" säger jag tröttsamt.
"Fast jag tror inte Ida själv skulle valt att göra sådär. Hon lär ju ba försöka äta på oss i vargskepnad" säger Nico.
"Förresten, sen när kan hon vara i vargskepnad?" frågar Tilde.
"Jag tror det är första gången nu tbh" säger jag och sedan föreslår jag att vi ska försöka prata lite med Ida och lugna ner henne.
Nico tänder på fingrarna så hennes ansikte lyses upp och sen släpper hon ner en liten glödbit som landat bredvid Ida. Hon kollar snabbt upp och börjar morra.
"Hörru Ida! Vad gör du?" ropar Nico.
Morret blir högre.
"Idaaa, lugna ner dig" säger Tilde.
Morret blir ännu högre.
"Ida, vi är dina vänner" ropar jag.
Då vart det för mycket för henne. Ida backar långsamt och sen attackerar hon eken. Hon tar tag med klorna och börjar sakta men säker klättra upp för trädet till oss.
"Men Ida. Du kommer inte kunna ta oss, vi är älvor med fullt fungerande vingar" säger Nico och jag tror inte det var så bra för Ida visar bara mer och mer tänder och morrar så spottet flyger ut ur munnen.
"Äh men vad är det här" säger jag dämpat och flyger till trädet bredvid istället. Tilde och Nico kommer direkt efter och vi sitter och kollar på Ida som är alldeles ursinnig.

Idas perspektiv

Kött, jag måste ha kött. Det är det ända jag kan tänka, eller, jag och jag. Vargen. Jag kan inte riktigt styra över mig själv, men jag vet att jag håller på att klättra i ett träd för att komma upp till mina vänner, för att äta dom. Nej, jag ska inte äta dom. Jag känner dom, dom skulle inte ätit mig.
Jag försöker verkligen stoppa mig själv men när det inte går blir jag bara argare på mig själv. Jag kollar mot Eve, Tilde och Nico och ser att deras vingar lyser. Dom är rädda för mig. Mina bästa vänner är rädda för mig. Nej, nej inte bra, inte bra. Släpp taget om trädet, vargar är väl ändå som katter, nio liv och landar alltid på fötterna? Eller?

Eves perspektiv

Vi sitter i vårat nya träd och kollar mot Ida. Det ser riktigt jobbigt ut för henne, hon ser ut att kämpa mot sig själv. Det verkar som om Ida vinner över vargen inom henne för efter en stund börjar hon långsamt klättra ner för trädet igen. Eller så insåg hon bara att det är näst intill omöjligt att fånga älvor när man själv är varg utan särskilt bra flygkunskaper.
Hon står där nere och morrar fortfarande åt det, och det är nu hon börjar lugn ner sig och göra det gosigt för sig själv. Ida kurar ihop sig under trädet vi sitter i och lägger sig för att sova, och då slår det mig hur trött jag är.
"Nä men vad säger ni, ska vi försöka sova?" frågar jag.
Dom svarar genom att gäspa och jag tar det som ett ja. Jag lägger till mig på grenen och sedan slocknar jag.