Evelinas liv

Soreth - kapitel 8

När jag vaknar ligger jag fortfarande i trädet, på en gren högt upp. Jag gör misstaget att kolla ner och får direkt svindel. Jag vet, jag är en älva, jag borde kunna kolla ner från höga höjder, men ibland blir man ba lite skärrad. Jag blev lite yr i mitt huvud så jag försöker koncentrera mig på något annat istället. Tilde och Nico. Dom ligger på den breda grenen under min egen och myser. När jag kollar på dom känner jag mig ensam och kall så jag slutar kolla på deras mysiga stund och försöker se förbi dom till Ida. Jorå, där nere på backen ligger hon, ihopkrupen och frusen. Hon ser lika ensam ut som jag nyss kände mig så varför inte åka ner och mysa lite med henne?

Jag sätter mig upp och sträcker på mig, sen hoppar jag. Jag viftar trött med vingarna innan jag landar, så jag inte dundrar ner i backen och dö, det skulle ju vara tråkigt. Ida reagerar inte ens när jag går högljudd bredvid henne, det var väl en tuff natt för henne. Jag sätter mig bredvid Ida och känner att hon inte är så varm, så jag går in i tältet och hämtar en filt och sedan går jag ut till Ida och lägger mig bredvid henne och bäddar in oss i filten. Jag somnar lätt och vaknar inte förrän Ida börjar vakna och flytta på sig, då kylan slår mot min kropp och jag börjar skaka.

"Eh uh.. Vad är klockan?" frågar jag sömnigt utan att öppna ögonen.

"Morgon" svarar Ida med raspig röst och jag slår långsamt upp ögonen och kollar på henne. Hon sitter med soluppgången i ryggen och allt ser så vackert ut. Förutom att hennes kläder är borta, allt utom underkläderna. Hur kunde jag inte märka att hon var halvnaken förut? När jag la mig bredvid henne? När vi myste? Jag skrattar och jag tror nästan hon tar illa upp.

"Sen när har du bara trosor och bh på dig?" frågar jag fnissigt och sätter mig upp.

"Ny trend tänkte jag" säger Ida sarkastiskt och reser sig upp. Det ser fortfarande mycket vackert ut, dels för att jag gillar soluppgångar och dels för att det är en vacker skog vi är i men det beror mest på att Ida är så fin. Jag lägger mig ner igen och håller handen ovanför gräset och drar till mig en vattendroppe som låg där, och sen leker jag lite med den.

Jag ligger på rygg med vattendroppen på handen när Ida kommer tillbaka med kläder på sig och överraskar mig genom att kasta ett glas med vatten i ansiktet. Och kallt är det också. Jag skriker till och kastar mig upp och under tiden jag reste mig började jag planera hur jag ska hämnas. Jag ställer mig upp och slappnar av och kollar allvarligt på Ida samtidigt som jag drar bort vattnet från ansiktet och fångar det i händerna. Jag kollar Ida i ögonen och hon skrattar nervöst och hennes blick flackar mellan mina händer och mitt ansikte. Hon börjar inse vad jag ska göra så hon skrattar och springer härifrån. Jag springer efter och tar hjälp av vingarna och när hon kommer i skottavstånd siktar jag på hennes ansikte och skjuter.

"Men Eve vafan" säger Ida och skrattar och stannar. Hon sätter händerna på knäna och andas fort. Vi sprang en bit och Ida var i sin vanliga form och då blir hon andfådd precis som alla andra skulle blivit.

Jag skrattar och säger;

"Är man med i leken får man leken tåla"

"Ja ja" svarar Ida.

"Men vart är vi nu då?" frågar jag efter några sekunder.

"Äh jag vet inte, flyg upp i luften och kolla vart dom andra är" säger Ida och rycker på axlarna.

Jag gör som hon säger och inser att det var en bra bit vi sprang, kanske en halv kilometer. Jag ser trädet vi sov i och flyger till det men när jag kommer fram är det ingen där. Nere på backen är tältet omkullvält och våran filt är borta. Jag får panik och flyger snabbt tillbaka till Ida. Hon sitter och lutar sig mot ett träd men reser si snabbt när hon ser mig.