not enough - o.e

03

Nathalies perspektiv:

Jag går med osäkra steg över den folkfyllda skolgården. Jag blir tvungen att trycka mig fram för att komma fram till den stora porten.

"Nathalie!" hör jag någon ropa bakom mig. Jag vänder mig och ser Elin stå och vinka till mig att jag ska komma dit. När jag kommer dit slänger hon armarna om mig och ger mig en stor kram.

"Ååh det är helt sjukt hur mycket jag har saknat dig natta!" Säger Elin i kramen. Jag ler. Jag som trodde att hon skulle ha glömt bort mig under sommaren och börja vara kompis med någon mycket smalare och snyggare. Eller efter min kraftiga viktnedgång att hon inte ens skulle känna igen mig. Men jag hade fel. Antagligen så ser man nog ingen skillnad på mig. Jag är säkert lika tjock som jag var innan sommaren.

"Jag har saknat dig med Elin! Det är helt sinnes sjukt att vi inte sätt varandra på flera månader" säger jag och menar det verkligen. Elin är världens bästa vän som man kan ha. Jag fattar inte att jag har turen som kan kalla henne min världens bästa vän. Hon lyser alltid upp ens dagarna bara genom att vara sig själv och dra någon urtråkig ordvits eller något sånt. Och det bästa med Elin är också att hon alltid finns om man är ledsen eller bara vill ha någon att prata med. Jag kan ringa henne tre på natten och hon svarar ändå hela tiden.

Jag väcks ur mina tankar när Elin säger påväg mot den stora entréingången.

"Men vad smal du har blivit sen jag såg dig sist. Du är väll okej?". Jag kan se i hennes blick hur orolig hon blir. Fan, jag vill inte att någon annan ska behöva må dåligt för min skull.

"självklart. Har bara börjat tränat en del under sommaren" säger jag som svar. Elin tittar lite bekymrat mig innan hon rycker på axlarna och ler istället.

Jag trycker upp den tunga porten och känner redan då hur svaga mina armar är. Jag har inte ätit något på två dygn och det senaste jag åt var en halv banan. Jag och Elin skildes precis åt eftersom att vi har olika lektioner nu på morgonen, så jag går ensam igenom korridoren som är fylld av solbrända glada människor. Framme vid mitt skåp stoppar jag in min kofta. Och ja, jag behöver ha kofta även fast det fortfarande är typ sommar. Men på senaste tiden har jag börjat frysa konstant hur mycket kläder jag än har. Men det känns ändå rätt att hänga in koftan i skåpet så att inte jag sitter i klassrummet bland alla solbrända elever med bara linne på sig.

På schemat som sitter på anslagstavlan står det att jag ska ha no. Jag suckar tungt medan jag tar ut mina noböcker. Jag hatar no med djupet av mitt hjärta. Det är så tråkigt men tiden brukar ändå gå ganska fort på no lektionerna. Och det är ändå skönt för jag sitter ensam längst ner i klassrummet så jag får alltid lite för mig själv att tänka på.

Inne i klassrummet börjar alla samla sig. Massa skratt och skrik hörs från korridoren. Jag lägger min väska på golvet, böckerna på bordet och tar fram min mobil ur fickan. Direkt går jag in på min standard app, Instagram. Inget speciellt som hänt, jag gillar vissa bilder andra bara scrollar jag förbi. Utan att ha märkt ha våran NO-lärare kommit in i klassrummet. Skriken och pratandet tystnar.

"Så, välkomna tillbaka ska ni vara. Jag hoppas ni har haft ett skönt lov och njutit extra mycket av ledigheten för nu drar vi igång igen" säger Malin (som våran lärare heter) och ler ett leende som gör så att alla hennes perfekta bländvita tänder syns tydligt. Ingen i klassen säger något men tystnaden bryts av att någon knackar på dörren. Malin är precis bort mot dörren då den öppnas från utsidan. In kommer en kille med stort fluffigt blont hår, en vit T-shirt och jeansshorts. Damn, vad han var snygg. Han sträcker fram handen mot Malin.
"Tjenare, jag heter Oscar. Oscar Enestad" säger killen. Oscar, fint namn tänker jag. Malin tar hans hand och skakar ordentligt.

"Åh så trevligt. Det är jag som är Malin och jag är NO-lärare här på skolan. Det här är klass 8A" säger hon och gör en gest med handen över alla eleverna i klassrummet. Oscar sveper med blicken över klassen och när jag får ögonkontakt med honom dunkar mitt hjärta några extra slag. Han ler charmigt efter att ha granskat alla snabbt.
"Du kanske vill berätta lite om dig själv?" Frågar Malin.

"Jag klarar mig nog. Ärligt talat är jag inte så speciell vad jag vet" svarar Oscar enkelt och ler. Malin nickar.
"Okej då, men då kan du gå sätta dig längst bak bredvid Nathalie" säger hon pekar på mig. Även fast jag inte visar det på utsidan så spricker jag av glädje den nya snygga killen Oscar ska sitta bredvid mig. Jag tror att jag nog gillar NO ändå.