not enough - o.e

08

Nathalies perspektiv:

"Så vill du berätta om det på engelska?" Frågar Oscar försiktigt när vi är påväg ner till matsalen.

"Ja, jag vill men det går inte" säger jag. "Och förresten skulle du säkert ändå inte förstå" mumlar jag sen och hoppas att han inte hörde det.

"Jag kan försöka förstå" säger han och ler prövande. Jag tvekar.

"Men även om du skulle förstå så är det inte det. Ta inte det här personligt men vi känner faktiskt inte varandra. Och tillochmed med de som jag känner berättar jag verkligen inte såhär mycket för. Jag har inprincip berättat allt förutom anledningarna och det är inte ofta jag gör det. Inte ens mina föräldrar vet de här grejerna jag har berättat för dig" säger jag besviket.

"Men jag vill ju lära känna dig" säger Oscar vilket gör mig generad.

"Varför vill du lära känna just mig för?" frågar jag.

"Du verkar vara en sån härlig tjej. En tjej som alltid gör en på bra humör, en tjej med humor och du har hittills varit jätte snäll" svarar Oscar vilket får mig att bli tårögd. Egentligen vill jag bara springa till närmaste toalett och gråta en flod. Men det går inte, jag måste vara stark. En ensam tår rinner ner för min kind. Snabbt torkar jag bort den i hopp om att Oscar inte hann se den. Vilket han tyvärr gjorde.

"Sa jag något fel?" Frågar han oroat. Jag skakar på huvudet. Om jag skulle säga något nu med massa gråt i halsen skulle Oscar se hur svag jag egentligen är.

"Men du, hur är det egentligen?" Oscar tar min hand vilket gör att mitt hjärta slår ett par extra slag.

"Jag orkar inte vara kvar här, jag måste hem. Förlåt Oscar" säger jag och nu spricker allt. Floder av tårar rinner ner för mina kinder när jag greppar mig ur Oscars hand och springer ner för trapporna. Jag måste ut härifrån, tänker jag och trycker upp den tunga porten.

Ute är luften sval. Jag huttrar till.

"Helvete" säger jag och sparkar till en sten när jag kommer på att alla mina saker är kvar i skåpet, inklusive min kofta. En enkel T-shirt i september är kallt även för någon som äter. Tillochmed mitt busskort är kvar i min väska.

Jag börjar sakta gå längre och längre bort från skolan. Små droppar träffar mitt huvud och det tar inte lång tid innan det spöregnar. Bakom mig hör jag steg som springer emot mig. Det är säkert bara någon korkad joggare som springer i ösregnet. Men personen tar tag i min axel så att jag snurrar ett varv runt och ser vem det är.

"Vad gör du Oscar?" frågar jag och stannar upp i regnet. Han sträcker fram handen där han håller min kofta och väska. Jag tar emot det förvånat.

"Hur kom du in i mitt skåp?"

"Jag bad bara om extra nyckeln i lärarrummet" svarar Oscar enkelt.

"Tack" säger jag och ger Oscar en kram. Det känns stelt och konstigt. Men det är värt det. Hans kramar är riktigt mysiga. Och att han sprang efter mig, bara lilla mig, i regnet för min skull. Hur snällt är inte det?

"Jag måste tyvärr åka hem nu, men du borde kanske gå tillbaka till skolan så att du inte får skolk" säger jag när vi släppt kramen.

"Det är lugnt. Mina föräldrar märker ingenting. Är du säker på att du är okej?" frågar Oscar. Åh han är för fin. Han bryr sig så mycket om mig. Jag förtjänar inte honom, han är för fin för mig.

Oscars perspektiv:

"-är du säker på att du är okej?" Frågar jag osäkert. Jag vill inte vara för mycket på, men å andra sidan ser jag på henne att hon inte mår bra. Hennes ögon vattnas och tårarna som torkat börjar en en gång rinna. Hon skakar på huvudet.

"Jag försöker hela tiden intala mig att jag är okej, men jag orkar inte mer. För varje dag som går faller jag bara mer och mer isär. Jag försöker hela tiden le och vara den där glada tjejen jag alltid varit för att jag vill inte att andra ska lida för min skull" säger Nathalie och snyftar. Om jag var en sån person som brukar gråta skulle jag gjort det. Senaste gången jag grät var nog när jag nio år och bröt benet. Det hon berättar är nästan för hemskt för att var sant. Jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Jag vill så gärna hjälpa henne men jag är bara Oscar, helt vanliga Oscar. Vad kan jag göra som inte alla andra kan?

"Jag kan följa med dig hem, så kan vi prata där. Okej?" frågar jag försiktigt. Hon nickar och torkar bort tårarna.

"Eller nej, jävlar" säger hon och biter sig läppen.

"Vadå?" undrar jag. Hon tittar besviket på mig.

"Jag kan inte gå hem. Min pappa jobbar hemma idag" säger hon. Snabbt kommer jag på hem lösning.

"Då går vi hem till mig" säger jag. Nathalie skiner upp.

"Går det bra då?" frågar hon lite oroligt.

"Självklart, sätt på sig din kofta nu så går vi"