not enough - o.e

02

Nathalies perspektiv:

"Okej, nu gäller det" viskar jag till mig själv och tar djupa andetag. 31 augusti, idag, ska jag, Nathalie, komma tillbaka till skolan efter ett långt sommarlov och träffa alla andra. Hur ska de reagera när de ser mig? Kommer de komma springandes från långt avstånd och slänga sig i mina armar? Komma de ignorera mig? Komma de ens känna igen mig? Antagligen inte.

Innan sommarlovet började var jag alltid den glada tjejen med ett leende på läpparna hela tiden. Tjejen som kunde gråta av att ha skrattat för mycket med sina kompisar. Jag var tjejen som alltid var öppen för allt och alltid följde med på alla sleepovers. Tjejen som kunde proppa i sig en hel pizza utan att känna ånger. Jag var tjejen som inte brydde sig om hur hon såg ut. Tjejen som hade sina största problem om hon skulle välja vingad eyeliner eller utan vinge.

Men under sommarlovet hände det något. Jag slutade äta. Alltihop började med att min lillebror sa att det såg ut som att jag var gravid. MEN jag tycker absolut inte att det är hans fel att det blev som det blev. Absolut inte. Han fyllde två i maj så han är väldigt liten dessutom.

Men iallafall, att höra de orden satte igång någonting i mitt huvud. Tankarna om att han hade rätt, jag var så tjock att det såg ut som att jag var gravid, fyllde mitt huvud.

I början började jag bara undvika sötsaker. Vilket var väldigt svårt eftersom det var sommar och mamma ville bjuda på glass varann annan timme kändes det som. Men efter tag hoppade jag över frukosten och tog istället en springtur när jag vaknade. Mamma frågade ofta varför jag aldrig åt frukost. Oftast ljög jag bara om att jag inte var hungrig eller att jag redan ätit. Hon nöjde sig med det svaret men jag tror att hon blev ändå lite misstänksam.

När jag hade hållit på sådär i två veckor utan att se några resultat började jag skippa lunchen också. Och det ska jag säga dig, det var inte lätt. Då fick det bli lögner som "jag äter hos en kompis" eller "jag och några kompisar ska äta nere på stan senare". Fast jag åt aldrig på stan, istället gick jag till gymmet för att försöka bränna så mycket fett som möjligt. Efter ett pass på gymmet var jag helt slut såklart så då gick jag hem duschade direkt. Och middagen var lätt som en plätt att skippa. Både mamma och pappa jobbade ganska sent. Fast på helgerna var dom ju hemma men då ljög jag bara om att jag skulle äta hos kompis. Och om jag faktiskt gick till en kompis ljög jag för dom också och sa "jag åt precis innan jag kom hit".

Det kändes så enkelt på nått sätt. Detta pågick i flera veckor och vågen visade faktiskt resultat. På fem veckor hade jag tappat 11,2 kg. Såklart såg mina föräldrar att jag hade blivit smalare och varje gång dom frågade om jag faktiskt åt tillräckligt gav jag dom bara ett spydigt drygt svar i stil med "såklart jag har". Och så gick jag till mitt rum där jag stängde in mig resten av dagen.

De sista dagarna av sommarlovet spenderade jag i sängen med massa ångest över att jag inte tränade istället. Men min kropp orkade ingenting. Jag orkade knappt gå på toa. Min puls var så låg att jag svimmade flera gånger om dan. Och nu står jag här, 31 augusti, och ska börja åttan.