not enough - o.e

10

Oscars perspektiv:

"Du undrar säkert varför jag började gråta av det där du sa om mig, att jag verkade vara en härlig tjej". Jag nickar. Det gör jag verkligen, hur kan man tycka att det är negativt att bli kallad härlig?

"Det du sa att jag verkade vara är sant. Jag var sån. Förut var jag alltid den glada tjejen. Jag var positiv till allt och hade kul. Jag säg framemot framtiden" säger Nathalie och stirrar ner på sin varmchoklad som värmer hennes händer.

"Varför säger du 'var'?" frågar jag.

"För att jag är inte sån längre. Sista veckan innan skolan började låg jag bara i mitt rum och grät. Lämnade sängen endast när jag behövde gå på toa. Det var hemskt eller det är hemskt. Jag vill vara en glad tjej men jag ser inget ljus längre" hon suckar och möter mina ögon med blicken. Hennes ögon är blanka och blicken tom. Hon ser så borttappad ut. "Därför började jag gråta över det du sa. För att jag vill så gärna vara som du beskrev mig men jag kan inte. Jag förstörde allt jag hade och nu går det inte att få tillbaka det. Det är försent. Varje gång någon säger något snällt eller ger mig en komplimang bryter jag ihop. Jag visar det inte alltid men på insidan är jag helt förstörd. Jag hör röster i mitt huvud som säger åt mig att det bara är lögner. Att dom bara tycker synd om för att jag är jag och jag är värdelös. Så då tror dom att jag mår bättre av att höra lögner om hur fin jag är"

Wow. Jag är blir helt stum. Nathalie mår verkligen inte bra. Hon behöver hjälp. Men jag tror inte att jag kan hjälpa henne fast jag kanske känner någon som kan. "Jag berättar det här för att jag litar på dig. Eller faktiskt gör jag inte. Eller asså jag olitar inte på dig, men som sagt vi känner knappt varandra. Men jag har inte berättat det här för någon annan tidigare. Ett tag trodde jag att jag skulle explodera om jag inte fick dela mina tankar och känslor med någon. Jag förväntar mig inte heller nu att du ska förstå vad jag snackar om eller tycka synd om, absolut inte. Om du inte vill ha någonting mer med mig att göra nu när jag sagt det här så förstår jag det. Om jag inte vore mig själv skulle jag aldrig i hela mitt liv vilja ens vara i närheten av en sån som jag". Hennes tårar har börjat rinna igen. Jag tar båda våra koppar och ställer dom på mitt skrivbord så att jag istället kan flytta mig närmare Nathalie. Jag lutar mig fram och håller om henne i en kram. Hon lutar sitt huvud mot min bröstkorg medan jag stryker med handen längs hennes rygg. Hennes snyftningar tystnar och tunga andetag hörs istället. Förvånat tittar jag ner på henne. Ögonlocken är stängda så antagligen sover hon.