not enough - o.e

04

Nathalies perspektiv:
"Okej, lunch" tänker jag nervöst påväg till mitt skåp. På förmiddagen idag hade vi bara en lektion eftersom vi hade sån lång sovmorgon. Alla andra elever springer direkt ner mot matsalen. Själv tar jag det lugnt vid mitt skåp. Jag funderar på om jag ska hoppa över lunchen. Tankarna i mitt huvud om att jag är tjock är så många att de inte går att stå emot.

Jag tar ut min kofta ur skåpet för nu orkar jag inte längre gå runt och frysa ihjäl. Benen värker när jag går ner för trappor. Hela min kropp gör ont, men det är värt det, försöker jag intala mig själv.
Plötsligt rundar jag hörnet i trappan och krockar med någon. Även fast det var en lös knuff ramlar jag ändå ner på marken. Min rumpa som nästan endast består av skelett svider när den nuddar stengolvet.
"Aj" säger jag och försöker resa mig men det går inte för att jag är för svag. Om jag hade varit ensam hade jag säkert börjat gråta. Jag hatar att vara såhär svag och hjälplös. Men jag SKA bli smal och jag kan det.

Personen jag krockat med sträcker fram handen mot mig. Jag tar tag i handen och tittar upp så att jag ser vem det är. Ånej, vad pinsamt. Det är den nya snygg Oscar som jag krockat i. Jag blir lite generad.

"Hur gick det?" Säger han när jag kommit upp på benen igen. Jag rycker oskyldigt på axlarna.
"Okej antar jag" säger jag och försöker undvika hans blick. Jag vill inte att han ska se mig i ögonen för då kanske han ser att jag ljuger. Egentligen gjorde det jätte ont men egentligen var det ju också bara en liten krock.

"Aha. Jag är ledsen jag såg dig inte" säger han och biter sig i läppen.
"Nejdå va inte det. Jag såg dig inte heller" säger jag i ett försök till att han inte ska ha några skuldkänslor.

"Okej, men har du också lunch nu eller?" Frågar Oscar. Jag tvekar först men inser sen att det kanske blir en chans för mig att lära känna denna snyggingen. Så jag nickar. "Är det okej om jag typ sitter med dig då? Känner nämligen ingen här" tillägger han och kliar sig nervöst i nacken.
"Självklart" säger jag glatt och går bort mot matsalen.

-

"Oscar vad det va?" Frågar jag i matkön. Även fast jag inte tänkt på något annat än Oscar den senaste timmen, vill jag ju inte låta som en stalker. Han har liksom sagt sitt namn en gång, jag borde inte komma ihåg det.

Oscar nickar och ler mot mig medan han tar mat. Efter honom i kön står jag. Och som alla andra lägger jag upp en portion på tallriken och går vidare för att leta efter ett bord. Vi hittar ledigt bord som vi slår oss ner vid.

Oscar hugger direkt in i sig mat. Tugga efter tugga. Han är så hungrig att inte ens märker att jag bara sitter där helt tyst och inte äter. Oftast vid sånna här tillfällen brukar jag prata bort tiden så att det inte märks att jag inte äter.

"Kan du inte berätta lite om dig själv Oscar?" frågar jag. Han funderar lite medan han tuggar klart.
"Jag heter som sagt Oscar Enestad. Är 14 år. På fritiden gillar jag att dansa, sjunga, vara med kompisar och sen satsar jag på skolan men det är ingenting jag gillar" säger han. Jag nickar. Nu har jag inte längre orken att dölja att jag inte äter så jag slutar ställa frågor.
"Vad heter du? Du sa aldrig det" frågar Oscar. Juste, det gjorde jag faktiskt inte.
"Nathalie Jakobsson" svarar jag.
Nu är det hans tur att nicka.

När ingen säger något tittar Oscar upp från sitt ätande. Hans blick faller på den orörda maten på min tallrik. Han tittar bekymrat på mig. Jag ger honom en fråga-inte-snälla-jag-ber-dig blick. Såklart ignorerar han den och gör precis det. Jag suckar. Fan.
"Ska du inte äta?" Frågar han. Frågan jag bara satt och väntade på att den skulle komma.
"Jo" ljuger jag men rör inte ens gaffel lite.
"Varför äter du inte?" Frågar Oscar och lägger ner sina bestick. Jag suckar. Dessa frågor kommer aldrig ta slut så jag kan lika gärna vara ärlig från första början.
"Jag kan inte" svarar jag. Oscar tittar oförstående på mig. "Jag hör röster i mitt huvud som säger åt mig att inte äta"

"Men det är ju livsfarligt. Du kommer att dö om inte äter" säger han. Tro mig Oscar, det där har jag hört många gånger.
"Jag vet" mumlar jag med blicken fäst i bordet.