Endless love

Kap 8

~ Alexandras perspektiv ~
* Efter Skolan *
Efter moppeturen med Simon imorse så rullade skolan på. Långtråkig som vanligt men jag överlevde iallafall vilket jag tackar för. Jag har varit med Simon hela dagen och vi har faktiskt lärt känna varandra ännu bättre och skrattat så mkt att magrutorna börjat synas under tröjan, vilket lett till att mina känslor för honom blivit starkare. Om jag är kär vet jag inte. Hur vet jag det egentligen? Varje gång han ler mot mig så smälter jag inombords och hans ögon! GAASH!
Amanda har låtit mig vara hyfsat ifred, förutom några ilskna blickar mot mig som bokstavligen skulle kunna döda. Men de är nog det ända hon gjort... Eller juste, på svenska lektionen när Simon va på toa så landade det en lapp på mitt bord där de stod
"HÅLL DIG BORTA FRÅN SIMON! HAN ÄR MIN FATTA, DIN JÄVLA SLYNA! ALLA HATAR DIG!!!! // A"
Kanske inte var det mysigaste och få direkt men jag lyckades hålla mig lugn och sen när Simon kom tillbaka så lyckades jag hålla masken, och lappen hade jag tryckt in i bh-n. Men om man jämför med andra dagar så var det som att leva på moln. Elr okej nu överdrev jag, de jag menar är att de va skönt att det var så lite hat idag.

Nu står jag vid mitt skåp och plockar ut min jacka och väska för att sen styra mina steg ut ur skolan och hemmot. Påväg ut ur skolan så fångar en hand upp min handled. Jag blir jävligt choklad o gör mig berädd att slå till personen med min andra hand men precis innan jag skulle slå till hör jag Simons röst.
-" haha hörru tjejen, här slåss vi väl inte huh haha". Direkt vänder jag mig om o möts utan Simons fantastiska klarblå ögon, som man så gärna vill stå o kolla in i hela dagen. Eller varför inte slå till med hela livet. Varför inte lixom?
Asså denna kille är så fantastiskt jävla perfekt. Hans leende, hans perfekta hår o sen hans ögon. Hans kropp ska vi inte tala om. De är som att han är perfekt uppbyggd av perfektionister. Varenda liten mm av honom är väl utvald för att skapa denna perfekta varelse. Hans piercing passar perfekt på honom. Så jäkla speciell. Sen att han FRIVILLIGT faktiskt pratar och umgås med mig förblir ett stort jävla mysterium. Men honom gillar jag iaf, starkt.
-" vill du ha skjuts elr ska du stå här o drägla hela dagen?" Simons änglar röst väcker mig från mitt dagdrömmande. Pågrund av hans fina ordval så känner jag en rodnad smyga sig fram i mitt ansikte och jag slår genast ner blicken för att undvika att han ska se de.
-" Hey, du är söt när du rodnar, göm de inte". Han placera två fingrar under min haka för att vinkla upp mitt huvud så jag tvingas kolla upp på honom. Sen att hans ordval åter igen har fått mig och rodna så ser jag säkert ut som en tomat i fejan. Charmigt.
Juste han ställde en fråga förut, va va de? Öööh.... JUSTE, skjuss vare Jah.
Eftersom jag e röd som en tomat i fejan och troligtvis har tappat talförmågan nickar jag bara lite lätt. Simon värkar inte vara helt med på noterna så han ger mig bara en frågande blick. De leder till att jag blir tvungen att öppna truten.
-" eeeh, skjuts. V- vill gärna h-ha skjuts a-av dig" ååh stabilt Alex, stabilt.
Men de verkade få med Simon på noterna iallafall så han gav mig ett leende och styrde stegen mot moppen. Jag följde lydande efter honom bara och väl framme vid moppen fick jag en hjälp och eftersom knäppningen inte gick så bra imorse för mig så hjälpte Simon mig direkt. Sedan tog han på sig sin extra hjälm han hade haft i skåpet och vi satte oss på moppen och brummade iväg.

Väl utanför mig så hoppade jag smidigt av ( notera sarkasmen) och tog av mig hjälmen.
-" tack för skjutsen" " vill du kanske följa med in typ" Men ååh låter som ett vilset barn. Vad gör han med mig??
-" ja gärna, men vart e dina föräldrar?"
-" dem e på nån affärsresa tror jag så är hemma själv"
-" ååh okej." Med de sagt så hoppar även Simon av moppen för att sedan styra stegen in mot mig. Jag låser upp dörren och kliver in i den vita hallen och tar av mig skorna och ställer dem prydligt på sidan och hänger jackan på hängaren. Samma process gör Simon när han kommit in genom dörren.
-" såå, what to do?" Medans jag yttrar orden så lutar jag mig mot dörrkarmen och kollar bort mot den perfekta killen som står framför mig. Hans perfekt tydliga käkben, hans klarblå ögon som jag så många gånger har drunknat i. Han's läppar som ser sådär galet kyssvänliga ut.
-" om du är klar med ditt stirrande på mig så kan vi väl gå upp till dit rum elr nått?" Han avslutar den meningen med en flörtig blick, men ett retsamt flin till. Jag kände hur allt blod forsade upp till mitt ansikte så nu är jag väl blodröd i ansiktet, yeeey...
Av ren reflex tittar jag ner på mina fötter och leker lite med tröjtyget med händerna.
-" Yeah sure." Pressar jag generat fram, fortfarande med huvet riktat mot golvet.

___________ 1 timme senare __________
~ Simons Perspektiv ~

Även om hon säkert kommer hata mig när jag säger vad jag egentligen känner för henne så måste jag verkligen säga de. Jag kan inte gå runt och lossas som att allt e bra, de tar kol på mig. Bara av att se henne gör mig extremt knäsvag o jag vill bara kasta mig på henne o kyssa henne. Tröja upp henne mot väggen och kyssa varenda mm av henens änglalika kropp. Okej wow Simon, call down 😂
Simon, skärp dig förfan o säg de bara! NU! De hjälper inte att sitta o fantisera om henne. Say it!

-" Lexy, jag måste säga en sak till dig" samtidigt som dem orden kommer ut ur min mun så vänder jag på kroppen i sängen där jag sitter så jag har ansiktet mot Alexandra.
-" Aa, sure. Har nått hänt?" Hon säger dem orden med en orolig ton i rösten och de får mitt hjärta att smälta lite, hon bryr sig om mig. Jag kanske har en chans ändå!
-" Nej, elr jo. Eller asså lyssna." Jag Känner hur all jävla oro och nervositet i hela denna jävla värld överfallet mig och jag känner mig spyfärdig. Hon kommer hata mig.
"Jag g-gillar dig. Asså mer än en vän. Jag vet, jag vet att vi bara känt varandra i några dagar men sen första dagen där på busshållplatsen va jag fast. Du är så underbar. Så AA, jag gillar dig, lite mer än vad jag borde"
Så nu vare sagt. Alex visar ingen min alls, hon sitter helt stilla och säger ingenting. Jag känner hur ångesten kommer, helvete.

~ Alexsandras Perspektiv ~

Vad sa han nyss? Han gillar mig? No fucking way. Omöjligt. En sån underbar kille som han kan inte gilla en som mig. Jag grips av panik. Detta är alldeles för bra för att vara sant, han driver med mej. Amanda MÅSTE ligga bakom detta. Jag känner hur tårarna brinner bakom ögonlocken. Fan Alexandra, inge börja gråta NU! Varför måste jag vara så jävla känslig o svag. Aaaah.
Okej back to reality. Han gillar mig. HAHA som om.
-" Alex, säg nått snälla" Simons röst väcker mig ur mima tankar. Jag kollar på honom och ser oro brinna i hans ögon. Ser jag även möjligtvis en liten tår? Eeeh jag inbillar mig bara. Han spelar bara för att få mej o falla ännu mer för honom och tro på dem orden. För sätts sen krossa mitt hjärta.
-" D-de k-an inte v-vara s-s-ant..." Allt brister. Tårarna forsar ner för mina kinder. Han kan inte gilla mig. Fan jag e för ful o fet o mobbad. Han kan få vilken tjej han vill, som om han skulle välja mej då. HA HA. Hur mycket jag än önskar att det är sant så skriker en röst i mitt huvud att det inte är de. Ingen, och då menar jag INGEN kan gilla mig. Det är omöjligt!
-" jag visste de, fan" med dem orden sagt så springer Simon ut ur mitt rum och ner i hallen och sen ut på gatan. Helvete.

~ Simons perspektiv ~
Vad trodde jag egentligen? Att hon skulle gilla mig? Sån jävla idiot är jag.
Nu går jag här på gatan denna hyfsat varma eftermiddag med tårarna brännande i ögonen. Jag vägrar att börja gråta. Jag är inte en sån fjolla. Jag gråter inte för tjejer, aldrig! Kanske skulle ha satsat på Amanda ändå, hon gillar iaf mig...

• förlåt för att det tagit sån tid! Men har haft fullt upp, har slutat nian och efter skolavslutningen så var jag med min kille innan jag ve kan efter skulle på husvagnssemester med mamma, så de är jag på nu. Mitt internet tog slut och har gjort daler varje dag och varje kväll har jag varit slut eller snackat med min kille. MEN jag livar att förbättra mig! PUSS •