Endless love

Kap 3

Izza skulle åka tillbaka till USA redan inatt så nu var vi tvungna att börja gå hem och äta sen måste vi åka till Arlanda. Klumpen i magen bara växte och växte för varje steg jag tog. Det faktum att jag kommer bli ensam igen snurrade runt i mitt huvud och jag kände en tår rulla ner för min kind. Jag kollade upp mot min kusin, hon såg helt förstörd ut. Hon hade helt röda ögon och maskara i hela ansiktet. Jag förstod henne, jag skulle också vara förstörd om detta hände mig, även om min mamma verkar hata mig så är hon min mamma. Vare sig hon vill eller inte. Fast de var nära att hon inte skulle va de längre, eller inte att hon skulle ha ansvaret för mig iallafall. Efter en händelse som hände förra sommaren så var soc inblandade och kollade på om jag skulle få bo hos en fosterfamilj men så blev de inte. Så jag är kvar och mina föräldrar är överlyckliga över de. Notera sarkasmen.
-" Ska vi gå och äta på Taco bar istället?" Hackade min kära kusin mellan tårarna.
-" Visst, de kan vi" svarade jag lätt.
Vi styrde våra steg mot Taco bar som bara låg 3 minuter bort. Vi beställde varsin taco tallrik och satte oss vid ett fönster bord och började äta. Vi började prata om barndoms minnen och vi skrattade en hel del. De var som att vi hade lämnat våra problem utanför dörrarna och att vi nu var fria.

________________________________

Nu stod vi och kramades på Arlanda. Mamma stod och stampade med foten och ville åka hem igen men vi vägrade släppa varandra. Tillslut var vi tvungna att motvilligt släppa taget om varandra för Izza var tvungen att checka in.
-" Var stark nu, vi kan Skypa när jag kommit hem och jag finns alltid för dig. Du är grym Alex! Jag älskar dig!"
Jag fick en sista kram och sen såg jag hur Izza gick emot in checkningen. Jag kände hur tårarna började bränna i ögonen, både för att min älskade kusin var så ledsen men även för det somhände i skolan idag och det faktum att jag var tvungen att gå tillbaka tid imorgon igen, ensam!....
-" Sluta böla, kom nu istället!" Med dem orden från mamma så lämnade vi nu Arlanda och styrde våra steg mot våran svarta BMW.
När vi hade planerat våra runpor i bilen så öppnade mamma munnen igen.
-" Pappa och jag ska på affärsresa till Tyskland imorgon så du blir ensam hemma i en vecka. Vi kommer lägga in pengar på tids konto så du klara dig."
-" Eeeh, okej? Så ni blir borta en vecka?" Ennu mer ensam, yey!....
-" Vi vet inte riktigt, kanske blir borta längre men då ringer vi, med du är jue trots allt 16 år nu så du klarar dig"
-" Jag har ju fått klara mig ensam sen jag föddes i princip...." Mumlade jag fram och pillade på min piercing i näsan.
-" Nu ska vi inte överdriva unga dam"
Jag orkade inte fortsätta denna onödiga konversation så jag höjde volymen på radion och min favorit låt spelades på hög nivå. Mamma såg lite lätt irriterad ut men hon lät de vara, vilket fick mig att bli nöjd.

~

När vi kommit in innanför dörrarna så tog jag snabbt av mig min jacka och skor och sprang upp på mitt rum. Jag drämde igen dörren och gick direkt in i min WIC och hämtade mina favvo persika färgade mjukisbyxor med matchande hoody. Jag tog även ett vitt slappt linne till det. Jag släppte ut flätan och satta upp mitt rosa hår i en slarvig bulle mitt på huvudet.
Jag tog av mig mina kläder jag haft idag och la dem i tvättkorgen. Jag tog på mig mina mjukiskläder och drog upp armarna en bit. Jag drog fingrarna över min tatuering på handleden (se bild 👆) och mina ärr som prydde min underarm. Att skära mig är mitt sätt att ta kontroll över smärtan. Att låta den rinna ut i form av blod. Ändå ingen som bryr sig så kan lita väl dö eller något. Finns ingen, då menar jag INGEN har någonsin brytt sig om mig. Jag känner mig bara så ensam :( så jävla ensam...