Kapitel 10

13 2 1
                                    

~ Simons perspektiv ~
Det Alexandra sa till mig gjorde mig både jävligt glad men samtidigt ledsen o sur. Glad för att hon sa att hon hade börjat gilla mig, men sen sur över att jag fuckade upp allt, alltså sur på mig själv då. Hade jag bara stannat kvar o frågat va de va som va fel hade hon kanske varit min nu. Men nej, jag ska vara en idiot o fucka upp allt o börja hålla på med hennes värsta mobbare.
Hon tror att jag o Amanda hade planerat detta, att jag bara va med henne för att såra henne. Men så var de jue inte, men hur ska jag kunna säga de till henne när hon vägrar att ens prata med mig. Fan!
- "Alex, snälla lyssna bara på mig."
-" vad ska jag lyssna på? Vill inte höra nån jävla förklaring för jag vet hur de är, du har lyckats Simon, gå o hångla upp Amanda nu o lev ett lyckligt liv!," när Alex sa dem orden såg jag hur ögonen fylldes av tårar som sedan sakta rullade ner för hennes kinder.
- "Nej det är inte så, snälla låt mig bara förklara. Du behöver inte tro mig, jag vill bara att du ska lyssna så att du vet ", medan jag sa de så hade mina tårar oxå börjat rinna längst mina kinder men jag orkade inte bry mig.
Alex nickade och jag började förklara. Jag förklarade att jag gillar henne och att jag trodde att hon inte alls gillade mig och därför stack. Att jag ville såra henne som hon hade sårat mig därför så började jag hålla på med Amanda. Jag berättade allt o tårarna bara rann och rann och rösten skar sig då och då.
När jag har berättat klart så ställde sig Alex upp.
- "Förlåt Simon, jag orkar inte mer."
Med dem orden sagda så springer hon iväg, hon lämnar mig gråtandes i korridoren. Varför??

----------------------—-------------------------------

Endless loveDonde viven las historias. Descúbrelo ahora