Kär i min bästis bror

Säga hejdå

Alla klasserna gick i en lugn takt mot parken. Vi gick snabbaste vägen,  vilket var längst floden som delar upp vår stad i två delar. Gamla staden och nya staden eftetsom de olika "delarna" byggdes under olika år. Vi kom fram till parken som var full av människor. Föräldrar, släkt, syskon osv. Alla slutade prata och vände blicken mot oss som gick mot scenen i kanten av parken.  Klass 1-4 sjöng några låtar först och då fick vi andra stå nedanför scenen vid resten av publiken och alla lärare. Sen skulle klass 5-7 sjunga ett medley som innebär att man sjunger flera låtar utan några pauser emellan. Jag började få ont i benen av att bara stå och trängas vid min klass. Alla bänkar var fulla av publik så vi kunde inte göra mycket mer än att vänta på vår tur.  Jag började istället se efter pappa och mamma som antagligen just nu såg efter mig men jag kunde inte se de.  När alla låtar var färdig sjunga av låg och mellanstadiet skulle rektorn naturligtvis hålla ett tal inför alla.  Man hörde en stor suck från alla nior där vi stod och tittade upp mot scenen när rektorn gick upp och tog sin mikrofon. Hon höll ett långt och tröttsamt tal som nästan fick mig att somna, men Elsa tog tag i mig i sista sekund för att hindra mig från att somna på marken. Rektorn avslutade talet med att berätta om niorna som hade gått sin sista termin på skolan. Hon sa hur mycket hon skulle sakna oss och att hon hoppades på att vi skulle ses snart och få en bra framtid.  Hon avslutade talet med att säga "Och vi kommer senare avsluta med att ge niorna sina termins betyg"
Nu blev jag helt plötsligt jätte nervös. Jag har vetat att niorna alltid fått betygen på scen men varför just de här niorna.  Tänk om jag skulle svimma när rektorn gav mig mitt kuvert där alla mina framtids avgörande betyg stod uppskrivna. Jag kunde iallafall inte ändra något nu så jag fick vänja mig snabbt vid tanken.

Rektorn kallade upp oss på scen och vi möttes av en stor applåd. Jag log för mig själv när vi nu stod uppradade på scenen. Vi sjöng igenom våra låtar och jag kunde allt perfekt. Rektorn tackade oss och lät oss gå av scenen ner till publiken igen. Vi fick återigen en stor applåd.  På vägen ner för trappan som ledde ner från scenen såg jag en ljusbrun hatt bland folket i publiken. Självklart var det pappa och han hade på sig hatten mamma gett honom när han fyllde 32.  Jag sänkte blicken bredvid pappa och såg mamma som är ungefär 3 dm kortare än pappa. De såg mig och och log. Nu skulle bara åttorna sjunga och sen var det dags för betygen.
De klev av scenen när de var klara och vi gick upp igen. Vi ställde oss på en rad och rektorn läste upp våra namn för att vi skulle komma och få kuvertet. Både Evelina och Elsa blev uppropade före mig.  Jag var helt spänd när jag hörde mitt namn.
"Sara Johansson" så rektorn.
Jag gick nervöst fram till rektorn som log mot mig när jag tittade upp från golvet mot hennes ansikte. 
"Hej Sara" viskade hon åt mig.
"Hej" viskade jag tillbaka.
Hon gav mig kuvertet och jag gick ner från scenen. När alla fått sina kuvert samlades vi med alla lärare för att säga hejdå. Jag fick massa kramar av alla och det kändes både roligt och sorgligt att aldrig mer få komma tillbaka som elev. När jag hade kramat alla bestämde Evelina, Elsa och jag oss för att ses så snart det gick. Jag letade sen reda på mina föräldrar som också gav mig en stor kram när jag äntligen hittade de.
"Nu åker vi hem och firar" så mamma längtansfullt.

-

Tack för 18 läsare!  Ni gör mig sååå glad att ni tar er tid åt att läsa min bok/novell! Blev en ganska lång del idag men jag hoppas ni gillar den ändå <3