Kär i min bästis bror

Låt mig va

Filip tittade förlåtande på mig med sina bruna ögon. Hans bruna hår var ruffsigt men ändå jätte snyggt. Jag älskade att bara kunna titta på honom och beundra hans utseende. Han ställde sig upp och tog min hand. Jag höll den för att inte dra till oss uppmärksamhet. Han drog med mig till Evelinas rum och stängde dörren. De andra hade helt och hållet struntat i oss för ett tag. Jag satte mig på sängen. Han gick och låste och kom sen långsamt mot mig. Jag tittade ner i golvet.
"Förlåt" så han och satte sig nära mig på sängen. Jag visste att han var singel just nu och hade varit det sen i höstas. Det var iallafall var Evelina hade berättat.
Jag gav ifrån mig en tyst suck. Han tog återigen min hand och kom närmare. Hans läppar närmade sig mina men jag vände bort huvudet.
"Sara, jag gjorde slut med den där tjejen strax efter det som hände" sa han när han förstod att jag fortfarande var fast vid det. En tår föll ner för min kind. Han torkade bort den med sin hand och jag tittade in i hans ögon. Han kysste mig mjukt på mina läppar, jag blundade. Jag var först stel och osäker men kunde sen inte hålla emot. Jag besvarade kyssen och tog hans hand. Alla minnen från sommaren när han kysste mig för första gången kom tillbaka. Men sen kom minnena om vad som hade hänt efteråt när jag försökte ringa honom. Jag kunde bara inte förlåta honom. Han skulle inte vinna så lätt. Han ska inte förvänta sig att allt han behöver göra är att säga förlåt och sen är allt bra.

Jag backade och släppte hans hand. "Det går inte..." sa jag tyst. Han tittade förvånat på mig. "Jag kan inte förlåta dig, det du gjorde, det var fel!" fortsatte jag. Han satte sig närmare och la armen runt mig. " Men Sara, kom igen" sa han och letade efter min blick med sina oskyldiga ögon. Jag ville så gärna glömma den där sommaren och kunna vara med honom utan att få ångest över att jag skulle förlåta honom för lätt. Jag önskar bara att det aldrig skulle ha hänt. "Men du fattar ju inte!?" jag tog modet till mig och höjde rösten. "Jag kan inte förlåta dig!" jag kände hur tårarna kom under ögonlocken. Hans blick svartnade och jag skymtade ilska i de. Han tog ett hårt grepp om min handled och tittade mig djupt in i ögonen. Han tryckte så hårt han kunde och det sved i hela armen. "Det är du som ska förstå att jag inte gjorde något fel, det är du som är känslig!" sa han hånande mot mig. Tårarna rann medan jag försökte få bort min handled från hans hårda grepp. "Sluta, sluta!" sa jag gråtandes. När han vägrade lyssna förstod jag att han inte längre tänkte på mig, eller vad jag kände. Huvudet värkte av alla tårar och armen gjorde så ont att jag knappt hade känsel längst ut i fingertopparna.  "Sluta!" skrek jag av både rädsla och smärta.
"Tyst Sara!" sa Filip argt tillbaka.
Då knackade nån på dörren.
"Är allt okej?" hördes Evelinas oroliga röst.
"Han gör mig illa!" skrek jag tillbaka. Filip ryckte till och tittade argt och besviket på mig.
"Va! Filip!!" skrek Evelina argt.
Hon hämtade Casper och Jimmy som suttit vid Tv:n. De fick på nått sätt upp dörren så att Evelina kunde komma in. Hon ställde sig framför oss och tittade på Filip som äntligen släppt min värkande handled.
"Vad gör du!?" skrek Evelina och tittade på honom med en blick jag aldrig sett förut.
"Ja... Jag skulle..." stammade Filip fram som om Evelina hade all makt över honom.
"UT!" skrek hon så högt att mina öron nästan sprängdes. Om jag nån gång i mitt liv varit rädd för Evelina var det den gången. Casper och Jimmy små skrattade. Antagligen för att de förstod hur rädd Filip var för Evelina just då. Men de slutade genast när Evelina gav de en sån blick som bara hon kan ge. Hon sprang fram till mig och frågade hur det var medan Filip långsamt gick mot dörren. Evelina tittade mot honom. "Ja? Vad väntar du på? Ut härifrån!" sa hon lika argt som förut. Och precis som Evelina sagt försvann han snabbt ut från rummet. Jag hörde hur dörren smällde igen från hallen när han gick ut.

Casper och Jimmy hade massa frågor om vad som hänt. Jag varken kunde eller ville svara på alla. Men Evelina satt helt tyst och skämdes. Antagligen för att hon inte hade gjort något tidigare. Men när jag skulle cykla hem sa jag att det var okej, hur skulle hon kunna veta vad som hände i hennes rum när hon satt med Casper och Jimmy? Hon lovade ändå att det aldrig skulle hända igen. Sen cyklade jag hem när alla gett mig en kram och sagt hejdå.

Det blev lite mer drama i denna del. Hoppas ni gillade den ändå. Ni kan ju kommentera vad ni tyckte om den❤ Ses i nästa del❤