Kär i min bästis bror

Stockholm

När jag kom hem gick jag in, tog av jackan och skorna och gick sen in till köket där mamma och pappa satt vid bordet. När de såg mig log de hemlighetsfullt mot mig.
"Hej gumman, sätt sig" började mamma.
"Vi behöver prata" fortsatte pappa. Jag satte mig ner försiktigt och tittade på de med stora ögon. De fortsatte.
"Jo vi har ju sagt att vi ska åka till John (min bror) i sommar, men att det kunde ta ett tag eftersom jag inte får semester förens Juli" berättade mamma. Jag tittade fortfarande konstogt på de. Jag förstod inte vad de ville komma fram till.
"Men min chef ringde precis och sa att jag får semester redan nu för att det var många som jobbade nu för att kunna få semester senare" sa hon glatt. Jag vet att de flesta skulle förstå vad hon menade med allt det här men nej, jag förstod ingenting.
"Såååå...?" frågade jag i väntan på ett svar.
"Vi kan åka till John redan denna månaden!" Sa mamma och pappa samtidigt. Det tog ett tag innan jag fattade vad de sagt. Skulle jag verkligen få träffa John som jag inte träffat på mer än ett år så här tidigt på lovet?! Och jag skulle få åka till Stockholm för första gången! Varje gång jag träffat John efter att han flyttade till Stockholm har han nämligen alltid kommit hit. Men denna sommaren ska vi åka till honom.
"Tack tack tack! Men när ska vi åka?" frågade jag.
"Om några dagar, det är inte helt bestämt än" sa mamma lugnt.
"Men då hinner jag inte träffa mina vänner" klagade jag även om jag ville till Stockholm.
"De får du träffa när vi kommer hem efter en vecka" svarade pappa lugnade. Jag log mot de som ett tack utan ord och sprang sen upp till mitt rum. När jag kom upp kom jag på att jag inte pratat med Felicia på länge. Jag tog upp mobilen från fickan i byxorna och slog in hennes nummer. Det tog ett tag innan hon svarade.
"Ja det är Felicia" hörde jag hennes röst i luren.
"Hej, det är Sara" sa jag.
"Hej hur mår du!" Sa hon och jag hörde hur hon genast blev glad av att prata med mig igen. Precis som jag blev av att prata med henne.
"Bra men jag måste berätta en sak" sa jag snabbt.
"Du vet vi skulle ju åka till John i Juli, men vi ska åka redan om några dagar!" fortsatte jag.
"Vad kul, när kommer du hem då?" frågade hon sen.
"Efter en vecka" sa jag och lyckan inom mig blev större och större. Felicia blev tyst men jag tänkte inte på det utan fortsatte bara babbla på om hur roligt allt skulle bli. Efter ett tag märkte jag att Felicia inte sagt ett ord sen jag sa att vi skulle stanna en vecka i Stockholm.
"Oj vad du blev tyst" skojade jag.
"Vet du exakt när ni ska åka?" frågade hon oroligt.
"Nä men antagligen på måndag eftersom pappa får semester från jobbet nu på fredag" svarade jag.
"Men tisdagen veckan efter ni åker ska vår familj till stugan i två veckor, och den ligger tre timmar bort" fortsatte Felicia. Då förstod jag. Felicia skulle åka dagen efter vi kom hem. Alltså skulle jag och hon inte kunna träffas på flera veckor. Vi hade dessutom inte träffats på flera veckor innan sommarlovet. Jag kunde inte bara strunta i att träffa min bästa vän. Även om vi hade tid på oss när hon kommit hem hade vi inte träffats på så länge nu.
"Jag måste äta..." så Felicia tyst i luren och la på. Jag kännde hur tårarna trängde sig fram under ögonlocken och började rinna. Jag sprang gråtandes ner till mamma och pappa som fortfarande satt vid köks bordet men nu med varsin tidning. Mamma som fick syn på mig frågade genast.
"Men hjärtat vad har hänt?"
"Om vi åker till Stockholm nu kommer jag inte kunna träffa Felicia på jätte länge!" Sa jag högt med tårarna rinnande längst kinnderna. Jag fortsatte.
"Hon åker till deras stuga när vi kommer hem" sa jag, men nu inte lika högt eftersom gråten i halsen fick mig att hosta efteråt.
"Men älskling, du vill väll träffa John?" frågade mamma.
"Såklart jag vill men... Felicia" jag började få ont i huvudet eftersom jag alltid får det när jag gråter. Nu tittade också pappa upp från sin tidning och tittade storögt på mig, vilket fick mig att känna mig som en tre åring som tappat sin glass eller nått.
"Jag ringer Felicias mamma och hör hur vi löser det här" sa mamma med sin allra snällaste röst.
"Men om vi inte kan lösa det på något bra sätt, hur det nu skulle kunna vara, så får ni träffas när de kommer hem från stugan" fortsatte hon. Jag älskar min mamma! Hon är alltid snäll och förstår mig vad det än gäller, förutom om jag gjort något riktigt dumt. Men så är väll alla mammor. Många säger att min mamma skämmer bort mig, men så är det inte alls. Hon är bara väldigt snäll.

Senare på kvällen när min mamma och Felicias mamma pratat länge i telefon och jag och pappa suttit vid Tv:n kom hon äntligen för att berätta hur det skulle bli. Jag var så spänd när hon stängde av Tv:n för att vi skulle lyssna.
"Nu blir det så här..." började hon.
"När vi åker på måndag (yes, jag hade rätt om att vi skulle åka på måndag) till Stockholm, lämnar vi Sara här" fortsatte hon. Både jag och pappa blev förvånade.
"Se inte så allvarliga ut" sa mamma skrattandes. Sen berättade hon allt. "Jag och pappa åker själva till John medan du Sara får stanna hos Felicias familj tills vi kommer hem, jag pratade med John och vi kan komma en gång till i sommar till honom då du också får följa med Sara" avslutade hon. Jag blev så glad!!! Jag skulle snart få bo en vecka hos Felicia och hennes underbara familj. Jag sprang fram till mamma och kramade om henne.
"Tack mamma!" nästan skrek jag. Både hon och pappa skrattade åt mig.

När jag la mig den kvällen kunde jag först inte somna. Jag bara tänkte på allt kul som skulle hända när jag var hos Felicia.

-

Blev rätt mycket längre del idag än vad jag brukar skriva. Men det var mycket jag ville få med med tanke på nästa del. Det blev inte så mycket drama i denna del, jag hoppas ni gillade de ändå! Ses i nästa del!