Since 1998 | Foscar au - PAUSAD

2 | middags besök

x F E L I X x

"Felix min son, var i allsin frid har du varit? Du vet hur oartigt det är att inte meddela vart du befinner dig om nätter. Dessutom gör du mig och din mor otroligt oroliga"

"F-förlåt far, jag ska bättra mig. Men jag och Oscar befann oss och studerade hos en kompis, det blev försent" ursäktar jag snabbt och rusar upp till mitt rum. Mitt huvud värker fortfarande av alkoholen som jag hällt i mig under gårdagen. När min hand når handtaget till mitt ordentligt städade rum rycker jag upp dörren för att sedan faller ner på den bäddade sängen med vita lakan. Jag drar snabbt av mig mina åtsittande jeans och viker dom prydligt, sedan lägger jag dom tillsammans med min ihop vikta skjorta på golvet.
Att jag lovat mina föräldrar att städa och plocka disken idag skiter jag fullständigt i idag. Med den smärtsamma huvudvärken är jag nästintill handikappad. Men vad mina föräldrar tror är att jag pluggat hela natten, och det kan dom gärna få fortsätta att tro.

*

"Felix min son?" Pappas frågande röst ekar igenom husets träväggar och når sorgligt nog mitt rum.

"Ja far?" Mumlar jag yrvaket och drar av täcket som legat svepas runt min ömma kropp. Han sticker in ansiktet i min dörröppning och ger mig den ointressanta informationen.

"Familjen Enestad kommer över för en middag denna kväll, ta på dig något fint är du snäll" Sedan tynar hans röst ut och han försvinner vidare in i köket. Trots att kroppen vilar under samma smärta och utmattning klär jag på mig med ett nöjt flin vilande på mina läppar.

Plötsligt står dom där, familjen Enstad, uppradade utanför våran trä dörr och knackar lätt.

"Jag öppnar" ropar jag hastigt och tassar ner till undervåningen. Det först jag finner är Oscars varma leende som speglar av sig på mig.

"Välkommen fru Enstad" hälsar jag artigt och tar hennes hand. Sedan hälsar jag lika artigt på Oscar pappa och lilla syster. Tills dom gröna ögonen når mina i dörröppningen.

"Välkommen baby" viskar jag ohörbart i hans öra för resterande gäster. Sedan kysser jag honom mjukt bakom örat, utan några konstigheter och släpper våran kram. Oscar tar täta steg efter mig in i huset där vi möts av dom två familjerna. Dom är fullt fokuserade på deras diskussion angående tids bytena på söndagarnas gudstjänst. Det ger mig friheten att dra med mig Oscar till övervåningen.

Så fort min sovrums dörr är igen smälld vilar Oscars mjuka läppar mot min hals. Jag lutar mitt huvud mot trädörren av tillfredsställandet han skapar. Tillslut kan jag inte hålla tillbaka stönet när hans hand funnit mitt skrev.

"Var tyst baby, annars får du sköta de här själv" väser han. Jag gör bara som hans säger och pressar samman mina käkar.

"Felix, Oscar middagen är serverad på bordet" hörs en röst ropa från undervåningen. Besviket suckar jag och drar upp mina byxor som hamnat en bit ner på låren.

"Du ska fixa det här" jag väser orden hotfullt, sedna pressar jag våra läppar samman.

Ursäktande slår vi oss ner vid köksbordet och fattar händerna med resterande matgäster. Jag sluter mina ögon och uttalar bönen som tackar för maten som befinner sig på vårt köksbord.

"Amen" säger alla slutligen i kör. Seden att göra det här har vi gjort så länge det var möjligt att minnas. Likt mig hatar Oscar dessa troende seder och regler som måste följas, men vi har inget val. Fram tills våra artonårs dagar är det Gud som äger oss. Hur frustrerande det är att bo i en kristen familj när den ända i mina ögon är en pojke, vars familj är minst lika kristen går inte att beskriva. Min fina Oscar, ja han får jag inte älska.
I samma sekund som homosexualitet passerar mina tankar hamnar samtalsämnet vid matbordet.

"Så Oscar, har du funnit en flicka än då?" Försöker min mamma med en intresserad blick fäst Oscar som gör allt i sin makt för att slippa möta mina ögon.

"Jo berätta nu min son! Hon Alicia" Mia petar Oscar i sidan och försöker få ur honom ord. Allt jag gör är att chockat titta på honom. Inte en chans att han har flickvän? Han är tillsammans med mig..

"Men nej det blev inget mor" muttrande fortsätter han tugga i sig maten på hans tallrik. Jag försöker dock att desperat möta hans blick, men han vägrar. Blicken är ner borrad i bordet.

"Det har du inte berättat för mig Oscar gubben?"

"Men låt mig vara va fan" muttrar han. Han skjuter ut sin stol, allt jag ser är hur han rycker åt sig sin jacka och far ut igenom dörren.

"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, jag lovar att han inte ville svära inför er med vilja" frustrerat tittar Mia mot hennes make och sedan oroligt mot mina föräldrar som fortfarande är i chock.

"Felix gubben, kollar du till Oscar?" Jag nickar tills svars mot min mamma och rusar efter min pojkvän.

• • •
Ja vi ger väll oss på ett till kapitel :)