Since 1998 | Foscar au - PAUSAD

16 | att minnas

"Oscar kan du komma ner ett slag?" Så fort frågan lämnat mina läppar kommer han gåendes ner ifrån trätrappan som leder till övervåningen. Han tittar på mig med den typiska vad-var-det-du-ville minen och ler så att hans övre tandras träder fram.

"hej älskling, har du lust att gå på bio med mig ikväll?" frågar jag med ett litet bedjande leende på mina läppar. Han tittat först aningen frågande på mig då det inte hör till det vanliga att jag bjuder ut honom men han nickar sedan glatt.

"yaay" utbrister jag som ett litet glädje tjut. Han skrattar dock bara åt mig innan han tar några steg närmre mig. Han lyfter upp datorn som ligger placerad i mitt knä och sätter ned den på bordet vid hans sida. Utan en tvekande rörelse så gränslar han mina lår och låter sina läppar möta mina i en kärleksfull kyss.

"Jag uppskattar allt du gör för mig Felix" säger han med en lycklig stämma på sin röst. Sedan förseglas våra läppar ännu en gång. Varje sekund i minuten, varje minut i timmen, varje timme om dagen, varje dag i veckan, vartenda sekund med honom är en lycklig stund. Även dom allra svåraste stunderna, även dom stunderna då man måste anstränga sig lite extra för att hjärta ska orka slå så är varje stund med honom en bra stund. Jag minns våran första kyss som om det vore igår, jag minns hur osäkra vi var på oss själva när vi båda satt där inför varandra och skulle avslöja att det absolut mest förbjudna hade inte träffat.

Jag minns hur hackiga hans andetag var, hur mycket hans händer skakade när han tog mina händer i sina och hur han osäkert låste min blick i sin. Jag minns hur jag satt där förbluffad av stunden, förbluffad över hans beröring. Men när dom tre orden lämnade hans läppar så gick all luft ur mina lungor. Jag förstod inte ett ord, jag förstod inte vad han menade.

"Snälla Fe-felix freaka inte ur, men jag k-klarar inte av gå me-med känslor för min bästavän u-utan ditt medvetande om de"

strax därefter började tår efter tår rinna ner för hans kinder. Oavsett hur mycket han försökte torka tårarna med sin tröjärm så blev allt bara värre. Jag minns så tydligt hur hans andetag blev allt mer hackiga och hur började andas häftigare än vad jag sätt honom göra någonsin tidigare. Sen gjorde jag det jag aldrig trodde jag skulle få möjligheten att göra, jag pressade mina läppar mot hans. Hans reaktion var tvärtemot den jag förväntade mig. Han puttade inte undan mig, han blev inte arg, istället la han tryggt sina armar runtomkring min lätt beklädda kropp och fördjupade kyssen. Att han log var svårt att dölja, att jag log tillbaka var minst lika svårt att dölja. Jag minns så tydligt hur allt gick som på en kärleksfilm.

Det var där allt började, det var där allt fortsatte ända tills här vi står nu. Ända sen dag började vi utveckla en kärleksfull relation, det var allt från ett hångel inne på skoltoaletten till att vi höll om varandra lite för nära när vi kollade film. Idag är det inget jag ångrar för en sekund trots dom gånger vi vart millimetrar från att avslöjas.

"Jag älskar dig Oscar"

baby I'm not moving i'll love you long after you gone gone gone

* * *

kan ni gissa hur lång tid det tagit för mig att skriva det här kapitlet för att bli aningen nöjd? ( e fortfarande missnöjd tho)

jo det har tagit 2 veckor och jag pallar inte. min motivation ligger på 0 så är det något speciellt ni vill ska hända så kommentera och ni e bäääääästt <3333 yaz händer även mycket i mitt liv atm men försöker skriva när jag har tid..