Since 1998 | Foscar au - PAUSAD

3 | hans värdelösa pojkvän

x F E L I X x

Längre ner på den svagt upplysta gatan ser jag siluetterna av en kille. Ovanför honom dansar röken från hans tända cigarett likt en ängladans. Utan att låta alldeles för mycket joggar jag fram till honom.

"Oscar, stanna" börjar jag men avbryts av en muttrande röst.

"Låt mig vara sa jag, dra"

"Nej Oscar, stanna och berätta. Jag är inte så dum som alla andra, jag är din pojkvän dessutom" orden andas jag ansträngt fram i ojämna andetag efter den aningen långa språngmarschen över gatan. Min hand vilar på hans axel och han stannar upp.

"K-kan du bara kyssa mig? Ta bort smärtan, snälla. Jag vet inte hur mycket till jag orkar" i takt med att orden rullar av hans tunga börjar hans kropp börjar avsevärt att skaka. Den tända cigarren mellan hans pekfinger och tumme faller ner till asfalten och en salt tår börjar rulla ner för hans kind. Som han säger så lägger jag mina händer på hans höfter och pressar våra läppar samman.

"Älskling" viskar jag. Våra läppar kolliderar igen, men denna gången hårt och intensivt inte likt den tidigare mjuka och passionerade. Hans aningen svullna läppar masserar hårt mina, han försöker med all sin kraft att få min kropp att pressas närmre. Jag vet att vad Oscar behöver inte är mina läppar, kärleken jag ger honom, han behöver hjälp. En hjälp jag inte kan ge honom, jag är bara hans värdelösa pojkvän som tror han kan rädda sin deprimerade pojkvän ur haven av sorg.

Jag vet inte längre vad jag ska göra, att se hur hans taniga kropp mer och mer faller samman av sorgen som omsluter honom likt snön som täcker vinter Sveriges ytor - gör ont.

"Jag är bögen med dom blondalockarna som tror han är värdefull, som tror han förtjänar dig" suckar han. Jag skakar trotsigt på huvudet, i den här situationen är det jag som är den värdelösa pojken som tror han förtjänar en så vacker människa som Oscar. Han är killen med dom grön lysande ögonen, dom blonda vackra lockarna som klär hans huvud, dom upptränade ryggmusklerna som alla betraktar på idrotten när man ser hur dom spelar under hans bara hud. Han är killen med Sveriges största hjärta, den som aldrig skulle förmå sig att sätta sig själv i första hand. Men det är även hans anledningar till ångesten, paniken, stressen, depressionen och allt som trycker honom mot havets mörka botten.

"Du är det finaste som vandrat på denna jord Oscar Enstad. Det absolut finaste"

~~
Bla Bla vad trög start...