illusion | o.e

Kapitel 20

Klockan blev 6:00, men varken Oscar eller Crystal brydde sig om skolan den dagen. Oscars pappa hade sjukanmält Oscar men Crystal fick dom väl skriva in som skolk, idag brydde hon sig inte.

Crystal hade fått sitta med Oscar vid husväggen ända tills han slutat att gråta, då gick dom hem till honom, hans pappa hade åkt iväg och hans mamma, ja, låg i koma på sjukhuset och chansen att hon skulle klara sig var 45%.

Crystal låg trött men vaken bredvid Oscar i hans säng, Oscar sov, efter att ha gråtit i en timme i sträck behövdes det.
Crystal hade aldrig träffat Oscars mamma, bara hört om henne, att hon var en bra men bestämd mamma och så vidare.

// Crystal //

Jag kollade upp i taket, det var tidigt, gardinerna var inte fördragna och snön föll lätt ner på marken.
Han andades långsamt bredvid mig, hans ögon såg fortfarande aningen 'slitna' ut efter alla tårar. Jag antog att hans mamma betytt mycket för honom.
Innan vi lagt oss hade han sagt att hans pappa lämnat lägenheten så fort nyheten om Oscars mamma kommit fram, jag hoppades att han kom tillbaka, han kunde bara inte lämna Oscar, Oscar må ha varit sjutton men inte kunde han ha klarat sig själv.

(A/N jag vet att Oscar är 18 irl men i novellen är han 17)

Jag kollade klockan. 6:17. Skolan började om ungefär två timmar men Oscar var helt förstörd och jag kunde bara inte lämna honom såhär.

Jag var trött, men sova kunde jag inte. Rummet var varmt och jag fick lust att dra av mig alla kläder för att få luft, men den tanken försvann så fort som den kom, för en bildörr slog igen utanför.
Jag hörde hur någon fifflade med låset på dörren med en nyckel och jag höll andan, troligtvis var det ju Oscars pappa, men jag hade ingen aning om vad han skulle tycka om mig.

Jag drog täcket över mig när jag hörde dörren öppnas och steg upp för trappan.
Oscar hade antagligen också hört att någon kommit, för han vaknade.
"Varför ligger du under täcket?" Frågade han, egentligen ganska ointresserad.
"Din pappa har kommit hem." Jag drog täcket över ansiktet och även om jag svettades ihjäl där under så låg jag blickstilla.
"Oscar? Är du hemma?" Hans pappa sluddrade lite på orden.
"Ja, jag är i mitt rum." Sa Oscars, hans röst var hes, antagligen för att han precis vaknat eller för att han gråtit så mycket.

Jag hörde hur hans pappa kom in i rummet.
Det blev tyst.
"Pappa, det-det luktar verkligen alkohol, har du-" Han blev avbruten av sin pappa.
"Ja, men det ska du skita i." Muttrade hans pappa och snart var han ute ur rummet.
Jag kröp fram och lade huvudet på kudden som blivit lite sval eftersom att ingen haft huvudet på den.
Oscar vände sig emot mig och gav mig en ledsen blick och jag förstod att han var nära till gråt igen. Jag sa inget, jag flyttade närmare och kramade om honom.

Vi låg i den ställningen en stund, det blev varken pinsamt eller obekvämt, tills Oscars läppar började pressas mot min hals, just i den stunden kändes det bara fel.
Han flyttade närmare så att det knappt var något mellanrum emellan oss, jag kände hur hans läppar gång på gång pressades mot min bara hals och även om jag inte tyckte det var särskilt passande så ville jag inte säga emot.
Dom förflyttade sig uppåt, mot käkbenet och snart mot mina läppar.
Fast inget av det hela kändes speciellt, det kändes nästan som att han bara ville glömma sorgen och då började han kyssa mig.

"Jag älskar dig." Sa han när han tog en tio sekunders paus för att kolla mig i ögonen, innan han la sina armar tätt runtom mig och drog mig närmre så att jag var tryckt emot hans bröstkorg.
Han fortsatte och jag kände att det på något sätt blev "våldsammare" med varje kyss jag fick.

Snart låg jag tryckt mot väggen som var vid sängen och jag fick nästan ingen luft att sägs ifrån med.
"Osc-" Det gjorde nästan ont att vara alldeles för tryckt mot väggen och få massvis med kärlek.
Efter några minuter förväntade jag mig att han skulle ta det lugnare, men det var tvärtom. Det gjorde nu ont och jag njöt inte av det alls.

"Oscar-" En kyss för att stoppa mig mening.
Efter att jag försökt få kontakt med honom i ungefär en kvart gav jag upp.
Men snart hörde jag små snyftningar från honom och det visade sig att han grät.

"Oscar," jag kramade om honom. "Andas."