illusion | o.e

Kapitel 1

❝It could just have been an accident,❞ she said to herself and looked at the road. ❝Just an accident.❞
-
Klockan var runt elva på kvällen den kyliga novemberkvällen, snön var som ett täcke över Stockholm och snön föll fortfarande ner mot marken.
Vit, puffig rök kom ut ur hennes mun medan hon andades, hon var påväg mot tunnelbanestationen, hennes föräldrar hade börjat diskutera om julafton, vart dom skulle fira och hur dom skulle fira, så var det varje år, så först hade hon inte brytt sig, eftersom att allt brukade lösas i slutändan i alla fall. Inte den här gången.

Trettiofem minuter tidigare.

"Men skulle det inte vara mysigt att fira hemma för en gångs skull? Utan släkt, utan vänner, bara vi tre!" Hon höll med sin mamma tyst för sig själv, men visste att även om hon skulle säga det högt skulle det inte hjälpa.
"Helen, vi träffar nästan aldrig släkten annars, och VARFÖR ska vi skippa att fira med våra så kallade "vänner" vi aldrig hänger med annars?" Hennes pappa höjde rösten en aning vilket fick Crystal att stelna till medan hennes mamma reste sig sakta upp från stolen hon satt på.
"Rolf," började hon, Crystal kände att hon så snabbt som möjligt ville därifrån. "Det har vi gjort varenda år...i år, bara i år, kan vi väl hoppa över den delen?" Nu reste sig hennes pappa upp och Crystal visste att detta inte skulle sluta särskilt bra, hon reste sig hastigt ifrån köksbordet, i samma sekund som hennes föräldrar började skrika på varann.

Tillbaka till nuet

Hon visste inte riktigt vad som hänt emellan hennes föräldrar efter att hon lämnat huset, men för stunden orkade hon inte bry sig.

Det enda som lös upp vägen för henne var de ynkliga, halvt fungerande gatlamporna. Hon svängde och började gå ner för den snötäckatrappan, det var några enstaka fotspår i den fast som började försvinna eftersom att det fortfarande snöade.
Hon kände hur en ljummen vind kom emot henne och plötsligt frös hon inte lika mycket. Det var några enstaka personer som stod och väntade vid spåret, en medelålderskvinna, en kille i tjugofemårsåldern, en äldre dam och även en kille i hennes ålder. Kvinnan stod ganska nära kanten, hon hade på sig ett par kontorsliknande byxor, en kavaj under jackan och ett par klackar, som såg ut att vara lite fodrade och i vänsterhanden höll hon en röd handväska, killen som såg ut att vara runt tjugofem hade på sig något enkelt, jeans, en enfärgad tröja och en jacka, han hade en mörkblå ryggsäck hängandes halvt över hans rygg. Den äldre damen bar en ljusrosa jacka och ett blåa byxor som såg ut att vara gjorda av något tygliknande material. Den unga killen däremot, var fast i sin mobiltelefon med hörlurarna i öronen, han bar ett par svarta, tajta jeans som hade hål på ena knät, en färgglad tröja under den mörkfärgade jackan. Hans hår var ganska fluffigt, mörkblont och det såg ganska gulligt ut.
Hon satte sig på en utav bänkarna som fanns vid väggen och suckade tungt. Kvinnan med kontorskläderna vände blicken mot henne, gav henne en konstig blick och fokuserade sedan på något annat.
Crystal kände sig då lite osäker. Såg hon konstig ut? Var hennes hår likt ett fågelbo? Hon bet sig själv i underläppen och drog en hand genom det mörkbruna håret och drog sedan upp sin mobil.

Sms från: Pappa
Ring när du ser det här.

Det var det enda som stod på skärmen, klockan var 23:29 och tunnelbanan skulle alltså komma när som helst. Hon suckade och gick in på telefonen för att ringa sin pappa.
"Nu svarar du." muttrade han och hon svalde. "Bråkar ni fortfarande?" Frågade hon tyst, ville inte att andra skulle höra deras samtal.
"Din mamma har dragit, vet i fan om hon kommer tillbaka," sa han ledset. Crystal spärrade upp ögonen.
"Va?!" Utbrast hon, och nu vände sig killen med det fluffiga håret mot henne, han såg på henne en stund, men inte på samma sätt som kontorkvinnan hade gjort, utan han gav henne en blick som visade lite oro, det såg ut som att han ville veta varför hon sagt "Va" så högt.
Hon gav honom en ursäktande blick, som att hon stört honom i hans musiklyssnande.
"Hon satte sig i bilen och drog, kom hem nu." Hon stelnade till. Varför hade hon dragit?
"Nej," sa hon med skakig röst. "Jag ska ta tunnelbanan till Eira, du kan inte stoppa mig just nu."
"Är du vid tunnelbanan? Varför-" hon hörde inte mer utav hans mening, då tunnelbanan anlänt.
"Måste gå, jag hör av mig imorgon." Sa hon hastigt och la på, stoppade mobilen i fickan och klev på.
Hon satte sig ner på första bästa plats och drog in en djup, nervös suck.

Inne i tunnelbanan var det några enstaka personer, ett killgäng lite längre fram, en man som såg ut att vara runt fyrtio längre bak och sedan dom som väntat på samma ställe som hon själv.
Hennes blick föll sedan på den unga killen som reagerat medan hon pratat med sin pappa i telefon, han stod lutad mot väggen, antagligen skulle han av om inte så lång stund. Han hade fortfarande hörlurarna placerade i öronen, men mobilen var i fickan, likaså hans händer, hans blick var fäst mot rutan på andra sidan av honom, undra vad han tänkte på?

Hon skakade på huvudet. Varför glodde hon på honom? Hon satte fötterna på sätet framför henne som ett stöd, när någon plötsligt satte sig mittemot henne.
Hon kollade upp, det var den unga killen. Hon kände hur hon blev lite nervös, han drog ur ena hörluren ur örat och log mot henne.
"Hej," sa han tyst och hon kände sig plötsligt lite lättad. "Hej." Log hon tillbaka och han satte fötterna likadant som hon hade sina.
"Jag hörde dig prata i telefon förut," hennes leende försvann. "Vem pratade du med? Om det inte är privat förstås." Hon bet sig osäkert i läppen och funderade på om hon skulle berätta eller inte, dels visste dom inte ens om varandras existens för fem minuter sedan men nu undrade han vem hon pratat med, men samtidigt var det inget privat att hon pratat med sin pappa.
"Jag pratade bara med min pappa," hon log lite. "Inget speciellt, varför undrar du?"
"Nej inget, du såg bara så frustrerad och chockad när du sa 'va', blev lite orolig." Hon nickade. Varför hade han blivit det när dom inte ens känner varann?
"Jaha," sa hon tyst. Hennes mobil började ringa igen och hon förstod att det nog var hennes pappa.

Inkommande samtal: Pappa

Hon suckade och la mobilen mot örat. "Vad är det du vill?" Killen som satt snett framför henne höjde ena ögonbrynet.
"Åk inte till Eira!" Crystal rynkade ihop ögonbrynen. "Varför? Jag vill ju inte vara kvar hos er nu när ni bråkade..." Sa hon som om det vore självklart.
"Men Crystal, du kan inte bara gå ifrån dina problem, det-" hon avbröt honom. "Ursäkta? Mina problem?" Hennes pappa tystnade och killen gav henne samma oroliga blick som innan.
"Jag menade inte så, jag-"
"Pappa, ring mig imorgon när jag orkar, vill inte ha med dig att göra just nu, godnatt och hejdå." Hon la på och la mobilen i sätet bredvid henne, drog händerna genom håret och kollade på killen som såg frågande ut.
"Jag vill berätta för dig, vad du nu heter, men vi har pratat i kanske fem minuter och jag berättar inte saker för folk jag inte känner." Han nickade långsamt och slickade sig om läpparna.
"Jag ska av nästa," började han. "Jag heter Oscar, och jag vet inte varför jag säger det här, men kom ihåg mig." Efter det reste han sig upp, gick mot utgången och klev av.
Jaha...?
-
-
-
-
jag vet inte vad folk tycker om denna novell so far, så 5-8 röster och jag fortsätter med den? vill alla det?
kommentera om ni vill ha en fortsättning, det ger mig motivation :))
jag vet att ni fått vänta ett tag på att jag ska publicera något nytt, men det har varit svårt att komma på nya idéer så körde spontant och skrev det jag kände för, hoppas ni gillar det iaf, hej så länge :))

RÖSTA OCH KOMMENTERA