Like a Dream || O.E - PAUSAD

Kapitel 22. Akuten

Oscar's perspektiv:

Jag hör hur Nellie skriker till och ser hur bilen kör på henne. Jag får panik och springer ut i bara strumpor mot gatan. När jag kommer fram slänger jag mig på knä bredvid Nellie.

- Nellie? Hör du mig? säger jag oroligt samtidigt som jag skakar om henne. Hon ger inte ett tecken på att leva.

- Nellie! Snälla säg något! fortsätter jag och känner hur en tår rinner ner ifrån min kind.

Jag betedde mig som värsta miffot. Nellie sa nej, men jag fortsatte. Om jag inte bettet mig så hade jag hon inte blivit ledsen, hon hade inte rusat ut som singel ur mitt hus. Hon skulle ha sett vart hon gick, hon skulle inte ha blivit påkörd. Allt är för fan mitt fel. Det är mitt fel att hon nu ligger medvetslös på marken.

När jag märker att Nellie fortfarande andas så kollar jag noggrannare på henne. Hennes högra arm och ben ligger i helt fel riktning, hennes ansikte är blodigt. Fan, det är mitt fel.

Jag kollar noggrannare på bilen, jag känner igen den.. Bildörren öppnas och ut kliver Daff.

- VADFAN DAFF!? VARFÖR KÖR DU PÅ NELLIE?! I HENNES FÄRGGLADA KLÄDER MÅSTE DU HA SETT HENNE!

- Oscar, ta det lugnt, jag såg henne inte förrän det var försent. Hur illa är det? svarar han, inte ett dugg jävla orolig, och kommer stänger bildörren.

- JA MEN KOM OCH KOLLA SJÄLV FÖR FAN! skriker jag och fler tårar rinner från mina kinder. Daff närmar sig och ryggar tillbaka så fort han ser Nellie. Fort tar han upp mobilen och ringer in till ambulansen, hoppas jag.

Daff går iväg en bit för att säga vad som hänt, och jag sitter kvar och försöker få liv i Nellie igen. Jag drar min hand vid hennes vänstra arm. Jag känner något fuktigt och min blick dras genast dit. Nellie har ett djupt sår i armen som bara blöder. Vadfan. Jag drar av mig min skjorta och binder den hårt mot hennes sår för att stoppa blödningen. Kylan slår mig som tusen, om inte fler, nålar, men just nu är det viktigare att Nellie inte förblöder, än att jag blir förkyld.

Ambulansen bromsar in vid vägen och två killar kastar sig ut ur bilen. Den ena går fram till Daff, och en den andra kommer fram till mig och Nellie.

- Hej, såg du vad som hände? frågar han samtidigt som han sätter sig på huk bredvid Nellie.

- Ja, Nellie sprang ut på vägen, och hon halkade och, och.. börjar jag och mina tårar börjar rinna igen.

- Grabben, vi tar hand om henne, du kan vara lugn!

- Allt.. är f.. an mitt fel, fick jag ur mig. Killen fortsatte att undersöka Nellie.

- Hon verkar ha brutit några ben och har ett sår i ena armen, annars är hon okej, börjar killen som nu har hämtat en bår till Nellie.

- Det var bra av dig att stoppa blödningen, men du skulle ha hämmtat en filt. Det är under tio minus grader ute. Du kan inte vara utan tröja, fortsätter han och skakar på huvudet. Jag svarar inte och de båda killarna lyfter in Nellie i ambulansen. Medans de fixar med dropp och sådant går jag in och hämtar en ny tröja.

När jag kommer tillbaka sitter de alla, inklusive Daff i ambulansen.

- Oscar, jag följer med Nellie till akuten. Du måste berätta för killarna vad som hänt, och sedan måste ni repa, säger Daff till mig.

- Men..!

Daff avbryter mig.

- Inga men Oscar.

Ambulansen startar och de åker iväg. Jag tar direkt min moppe som står vid sidan om och följer efter dem. Hjälmen gör så att mina kinder inte donar bort, men efter ett tag kan jag inte känna mina fingrar längre.

Fan jävla skit. De var våran ettårs dag, och jag betedde mig som ett pucko. Jag fattar inte vad som flög i mig. Nu är det slut mellan mig och Nellie, och jag åker efter hennes ambulans in till akuten. Fan jäkla skit Oscar.

Jag bromsar in vid akuten och låser min moppe. Sedan springer jag in. Jag hinner precis se när några sköterskor drar båren innan de försvinner bakom ett hörn. Nu är hon iallafall där hon ska vara. Jag vänder mig om i vänte-rummet och ser att Daff pratar med någon i telefon, troligt vis Nellies föräldrar.

Långsamt rör jag mig mot stolen bredvid och sätter mig där. Daff ser på mig, sedan avslutar han samtalet.

- Vad gör du här Oscar? Sa jag inte åt dig att gå och repa?! säger han strängt.

- Daff, jag kan fan inte repa när Nellie ligger medvetslös på akuten, svarar jag och tar upp min mobil för att ringa Felix.

- Aja, men bara för denna gång, säger han och ställer sig upp och går mot toaletten. Jag skriver in Felix nummer och börjar vänta på svar. Efter andra signalen svarar han.

- TJA BRO! Varför är du inte i studion? hörs hans glada röst.

Efter att jag berättat vad som hänt, även det om vad jag gjorde så hör jag Felix ropa till, troligtvis, Omar och Ogge.

- Oscar, vi kommer om tio, säger han och vi lägger på.

Jag upptäcker att jag gråtit igen när jag känner att mina kinder är helt kalla och fuktiga.

Precis som Felix sa så kommer killarna ingåendes i vänte-rummet tio minuter efter vårat samtal. Så fort de ser mig börjar de små springa mot mig. Ogge sätter sig bredvid mig på min högra sida, och Felix i den vänstra stolen. Omar ställer sig på huk framför mig.

- Det är okej Oscar, börjar Felix.

- Allt kommer bli bra igen, fortsätter Omar.

- Det känns jobbigt att bli dumpad, jag vet det Oscar. Jag har kännt samma sak flera gånger. Jag vet inte exakt hur det känns för dig nu när hon ligger inne på akuten, men det är absolut inte ditt fel. Så som ni ser på varandra, så vet jag att hon inte kommer vilja vara ifrån dig längre en några veckor Oscar. Allt kommer bli bra, säger Ogge och lägger hans ena arm över min axel.

- Wow, Ogge det där var det klokaste jag hört av dig, försöker Omar skämta till det. Det fungerar faktiskt, jag och de andra killarna börjar skratta lite lågt.

______________________________________________________

TJO BRO! Nja, jag venne om slutet på kapitlet blev så bra, men jag gillar speciellt delen i början, tills Ambulansen kommer xD

Meeen... Som ni kanske ser så har jag slutat med "TIDIGARE" eftersom att det bara bliv jobbigt xD

Jag ska försöka bli aktivare igen på wp, men jag har väldigt mycket just nu ( 0.0 )

Men, hoppas ni gillar detta kapitel! Nu väntar bara... Ja du c;

(STAY ACTIVE: rösta och kommentera på mina kapitel!)