Like a Dream || O.E - PAUSAD

Kapitel 25.

*30 november*

Oscars perspektiv:

Ogge smäller upp dörren till Ems hus och kommer snabbt in i vardagsrummet där alla vi andra sitter. Kajsa sitter vid tjejens ben där hon ligger i soffan och lindar in det för att stoppa blödningen. Samtidigt fixar Em varm choklad till tjejen, och Felix försöker snacka med henne. Jag och Omar gör helt enkelt ingenting, utom att jag tänker på Nellie. Tjejen i soffan påminner om Nellie när hon ligger skadad.

- Vad heter du? frågar Felix tjejen.
- Signe, Signe Brown, säger hon slitet och tittar upp mot Ogge.
- Känner du Luke? frågar Ogge och ställer sig vid mig.
- Mitt ex, svarar hon kort.
- Brukar han hålla på så såhär? Frågar Felix. Plötsligt får Ogge värsta rycket och ställer sig upp och ser förbannad ut.
- Jag fattar inte vad han har för jävla problem han har hållit på så här i två jävla år, skriker Ogge rät ut.
- Hållit på med vad? Frågar Felix.
- Han har...inget, säger Ogge snabbt och jag märker att det är något men det vara. Vi tar hand om Signe men jag tänker bara på Nellie.

- Oscar du måste släppa Nellie för ett tag och tänka på annat, säger Omar.
- Okej jag ska försöka, säger jag. Fast jag ljuger, jag tänker aldrig släppa Nellie. Alla går hem och Signe sover över hos Em. Jag är nästan hemma när jag ångrar mig och åker till sjukhuset istället. Maskinerna som är kopplade till Nellie piper och det är mörkt, jag sätter mig på en stol bredvid sjukhussängen och tar Nellie's lilla och kalla hand i min stora och varma. En massa minnen kommer tillbaka som när vi berättade att vi hade fixat biljetter till konserten till dem.

~Flashback~
Vi sitter runt en läger eld på stranden och sjunger några av våra låtar. Felix spelar just nu gitarr till Roller Coaster.
- Just becuase I can't touch it, dosen't mean I can't feel it yeah. Just becuase I can't see it, dosen't mean it's not in the air. I follow enywere you're going, event if it's nowere, I don't care. Just becuase I can't here it, dosen't mean it silece, börjar Omar. Nellie lutar sig mot min axel.

När låten är slut smyger Ogge iväg till en väska han hade med sig och ger ett kuvert till mig och jag ler och tar emot det. Jag harklar mig och ställer mig upp. Vi är nästan ensamma på stranden nu. Inte så konstigt med tanke på att klockan är elva på kvällen.
- Ehm.. Jo om ni kanske har märkt det, så har Daff mött era föräldrar i smyg, och jag tänkte berätta varför, börjar jag och tjejerna tittar på varann.
- Jo det är så att när jag fick höra att ni inte kunde komma på våran konsär imorgon blev jag lite ledsen, för jag hade gärna velat sett er där. Ehm.. vet inte riktigt mer vad jag ska säga än att Kajsa inte ska till Moldavien imorrn, och ni kan få öppna kuvertet, fortsätter jag och ger över kuvertet till Nellie. Kajsa och Emelie hoppar närmare för att se vad som finns i det. När de ser innehållet börjar de skrika.
- OMG ÄR DET SANT OSCAR! skriker Nellie och kastar sig om min hals.
- Seriöst. BÄSTA DAGEN NÅGINSIN! ropar Kajsa. För i kuvertet låg det tre biljetter till våran konsär imorgon. Vi har fixat allt så Kajsa behöver inte åka till Moldavien. Hon kommer att få sova hos Nellie när hennes föräldrar är borta. Men  inte nog med det. Vi killar har mycket större planer för dom. Mycket större.

~End of flashback~
En tår rinner ner för min kind och snart sällskap av flera. Så nu sitter jag här i ett mörkt sjukhus rum och gråter för jag var en idiot
som fick den jag älskar mer än något annat inlagd på sjukhus. Varför var jag så jävla dum i huvudet, om jag skulle slutat när Nellie sa nej så skulle det här inte hänt. Jag skulle inte sitta här gråtandes och hoppas på att hon vaknar.

- Förlåt Nellie snälla vakna, viskar jag. Dörren öppnas och en sjuksköterska kommer in.
- Du måste tyvärr gå nu besöks tiden är över nu, säger hon. Jag pussar Nellie på kinden innan jag försiktigt ställer mig upp för att inte riva några sladdar och går ut från sjukhuset. När jag kommer ser jag en snöflinga falla precis framför mina ögon.

När jag nästan är hemma så går jag förbi där Nellie blev på körd och får flashbacks.

~Falshback~
- Oscar, det är slut.

Nellie rusar ut ur mitt hus och jag ropar på henne från hallen. Jag försöker att prata med Nellie där jag står i dörröppningen.

Hon springer mot gatan utanför som är helt täckt av is. Hon håller farten över isen.

Hennes fot vrider på sig och hon faller handlöst ner på gatan. Hon tar emot sig med händerna, men de glider och  ligger orörlig på gatan. Jag ropar "NELLIE AKTA" och jag rusar fram mot henne. Jag hann inte inte fram innan bilen innan den körde på Nellie.
~End of flashback~
Jag skakar på huvudet och suckar innan jag går in i mitt hus.

- Oscar är det du? Frågar mamma.
- Aa, säger jag och hon kommer ut i hallen.
- Har det hänt något? Frågar hon.
- Nej jag är bara trött, säger jag och går upp till mitt rum. Väl uppe på mitt rum lägger jag mig på min säng och sätter på musik. Låten Photograph med Ed Sheeran börjar spela och jag börjar tänka på när vi var på Liseberg.

~Flashback~
Vi står i kön till det stora Lisebergs hjulet. Ju närmare vi kommer, ju hårdare håller Nellie min hand. Efter några minuter är det våran tur och vi kliver in i vår "vagn". Jag vänder mig mot Nellie och håller om henne i min famn. Väl uppe på toppen säger jag åt Nellie att våga titta ut, att jag finns här. Hon tvekar, men tittar tillslut ut och vänjer sig med utsikten.
- Det är faktiskt fint här uppe, säger hon och tittar fascinerat på utsikten.
Jag tar hennes hand, vänder hennes huvud mot mitt med den andra handen under hakan.
- Jag älskar dig, säger jag och kysser henne.