BRENDON

Kapitel 7

Jag saknar ord, jag har aldrig fått reda på vad som hände med hennes familj. Allt jag har vetat var första gången jag träffade henne.

~Flashback~

Det var på ett läger, vi hade precis slutat sexan. Vi hamla i samma grupp. Eftersom ingen kände någon så skulle vi gå runt tills vi hittade någon som verkade vara intressant. Jag trodde inte jag skulle välja den som hade en liknande historia. Som jag visste då i alla fall. Då var ju inte all magi med i bilden. Jag gick till henne för att hon såg snäll ut, och ingen annan gick till henne.

"Hej, jag heter Niklas" Hon kollade på mig och log.

"Jag är Amanda" Sa hon

"Så vad är intressant om dig?" Frågade jag.

"Ja du, jag bor med min farbror, som är polis, har gjort det sen jag.. Så länge som jag minns" Hon pausade. Jag undrade varför hon bodde med sin farbror och inte med sina föräldrar. Men det gjorde ju inte jag heller. 

"Jag bor med min moster. Hon har inte alla skruvar i huvudet. Men det går an. Sen är jag också en blandning av allt" Hon kollade på mig konstigt.

"Alltså, min mamma var amerikansk, pappa engelsk, men mormor var svensk"

"Jaså! Har du alltid pratat svenska? Eller flyttade ni hit senare?"

"Jag har bott här hela mitt liv. Pappa bröt lite då och då. Men mamma fick lära sig språket som liten. Dock var hon den ända som ville så hennes bröder kan inte så mycket svenska. Kanske några enstaka ord"

~Slut på flashback~

Det var de 5 första minuterna jag lärde kände henne.

Jag tog på mig skorna och gick ut för att leta efter henne. Det tog inte lång tid, jag gjorde det hon alltid gör om man letar efter någon. Man tänker att man är personen. Jag vet att hon gillar träd, och cirka 3 kilometer från vårat hus var en kulle, den var ganska stor. Men på kullen fanns ett träd. Det hängde en gunga ner från en gren. Det satt en figur där, som jag antog var Amanda. 

Jag joggade smått över till henne. Hon satt med sina hörlurar och vaggade fram och tillbaka, hon lämnade aldrig marken med fötterna. Så jag skulle inte kalla det att gunga.

"Hej"Sa jag när jag kom fram. Hon vände sig om och kollade på mig, hon tog av sig hörlurarna.

"Hej" Hon kollade ut på sjön, som jag inte visste var där. Det var solnedgång, en av de saker hon gillar att kolla på. Hon skulle gärna kolla på stjärnor, solnedgångar, soluppgångar och en massa andra grejer som fanns i naturen, bara för att hon ser det vackra i det. Eller för att hon alltid funderar vad som ligger bakom det hon ser. Till exempel, varför blir det vågar,på grund av vinden, men varför blåser det? Massa andra frågor en normal tjej inte riktigt skulle tänka på. Och hade hon hört mig skulle hon säga att det inte finns något som är normalt. Det hade varit tyst ett tag.

"Vi vet inte vem som gjorde det" Sa hon.

"Va?" Det tog mig en sekund att förstå vad hon pratade om. "Nä, jag fattar. Men lämnade dem inte några fingeravtryck?" Hon skakade på huvudet.

Sen satt vi där i 5 minuter, innan det börjar bli allt för mörkt"

*

*

"Vakna!" Det är morgonen därefter. Ethan har kommit in i vårat rum.  Hans hår är i en röra, han har sin morgonrock på sig, en mugg där det står 'Jag har den bästa brorsdottern'  vilket betyder att Amanda har gett han muggen.

"Du börjar få en öl mage" Säger Amanda tonlöst.

"Jag dricker inte alkohol" Säger Ethan snabbt i försvar.

"Nähä, då får du en donut mage snart då" Han skakade på huvudet, och gick ut. "Vi ska in till stan om 30 minuter, ni får skynda er" Så som han ser ut behöver han mer tid än oss. Jag slår vad om att vi blir klara före honom!

"Kom igen Ethan, det var du som sa till oss att vi skulle skynda oss" Sa Amanda från hallen.

"Jag kan inte hitta min bricka"Hon suckade och kollade på hand skjorta. 

"Du jag ser den, ha ögonen öppen mer så ska du se att du hittar allt" Hon kommer också bli polis när hon blir stor, det märker man. Hon kanske inte vet själv men det kommer att komma den dagen då hon kommer att ha en bricka som är hennes.

___

Whoho, nytt kapitel. Kanske inte hände så mycket... Men varför tror ni att de ska till staden?