BRENDON

Kapitel 4

Vi har sommarlov nu. Vi fick den tidigare på grund av mögel. Vi behöver inte återvända till den skolan längre! Så skönt!

I alla fall, det är måndag nu. Ethan har en grej åt oss.

"Jag har fått ett erbjudande att åka till England och hjälpa att lösa ett mord. Jag kan inte lämna er ensamma, så ni får följa med." Sa han. Amanda hoppade upp och ner.

"Vilken stad?" Frågade jag.

"Bristol, men vi kommer att bo lite utanför, på landet. Mest för att jag vet att du, Amanda inte skulle klara av alla bilar" Hon kollade surt på honom.

"Vadå inte klara av alla bilar!" Sa hon.

"Ja på natten, du skulle inte kunna somna" Sa han."Du skulle skrika på alla att skaffa tystare bilar" Fortsatte han.

"Jaha, men och? Det är inte mitt fel att ingen har kommit på tysta bilar än" Sa hon

"Men... Jag har inte något pass" Sa jag. Jag har aldrig behövt det, jag har bott med mina släktingar som har varit för rädda för att lämna landet. De har inte ens vågat lämna huset.

"Inte? Då får vi väl fixa det. Vi åker i morgon så vi har ingen tid att slösa, sätt er i bilen" Sa Ethan.

*

*

"Och vad heter du?" Frågade kvinnan bakom disken"

"Niklas" Svarade jag.

"Efternamn?"

"Smith"

De tog korten och allt annat. Sen var vi klara. Ethan fortsatte att prata med kvinnan. Jag och Amanda gick ut till bilen.

"Hörde du vad hon sa?" Frågade Amanda mig

"Ehh nä?"

"Hon frågade om du var Brendons bror" Sa hon

"Frågade hon mig det?"

"Nej, Ethan. Det är väl det dem står och pratar om nu" Sa hon. Det märks att hon inte tycker om att prata om det. Men jag vet att det är för att hon inte vill ta upp mina gamla minnen.

*

*

Vi sitter nu på flygplanet. Det är första gången för mig. Jag tycker att det känns konstigt, det ser coolt ut, att kolla ut. Dock så är det så läskigt att vara så här högt upp. Men vi har bara 10 minuter kvar så det är inte så långt kvar.

"Varför sitter inte du vid fönstret? Jag får aldrig göra det i bussen" Sa jag till Amanda.

"Det är stor skillnad på en buss och ett flygplan. Bussen är på land, flygplanet är däremot högt upp i luften." Jag skrattade lite åt henne. Jag vet att hon är höjdrädd, men jag visste inte att det var så här farligt att sitta vid ett fönster.

Ethan som sitter längst ut från mitt håll. Höll på att kolla på en massa papper, förmodligen om mordet.

*5 minutes until we're landing*

När vi landade så var det en taxi som väntade på oss. Den var svart. Inte vit och heller inte gul.

"Hi I'm Ethan. Amanda säg detta hur uttalar man det!!" Amanda himlade med ögonen och ja skrattade.

"Hi I'm Amanda his niece and this is Niklas. Ethan is here for the homeside and we are supposed to go to a little-" Mannen avbröt henne.

"I know, but you might need to work on your english mr Hood. Your niece seems to know better english then you do" Sa han

"That's because I do!" Sa hon och satte sig i bilen.

Han körde oss till huset vi skulle bo i först och sedan körde han Ethan till jobbet.

"Hur tror du Wolf har det?" Frågade Amanda.

"Ja, mat har han i alla fall. Amanda.... tog du med dig pergamenten!?"

"Kanske... Ja men vadå. Tänk om något skulle hända" Just då kom det ett ljus från väskan.

Jag tog upp rullen och läste högt.

Niklas, var inte arg på Amanda. Det hon gjorde var smart, mycket smart. Du har släkt i England, I Bristol! De ser ut som dig, fast ändå inte. Var på din vakt! Ser du dem så tveka inte, de lär veta vem du är. Vet dem inte det så är det fel personer! Var försiktig att inte springa in i någon av din morbrors kamrater. De lär dock inte känna igen dig.

Jag har mer än en bror. Leta efter Eric, Eric Smith!

MVH MAMMA!

"Ja du! Din mamma tycker jag är smart"

"Det är du ju, det är inget nytt" Amanda tog fram sin dator och satte på musik. Bland annat Rhythm inside av Loïc Nottet.

Hon har lyssnat på den så många gånger, jag förstår inte varför hon inte har tröttnat på den! Hon har tröttnat på Heroes, och den har hon inte hört lika många gånger!

*

*

*

Det har nu gått tre dagar. Vi ska in till staden idag. Efter som Amandas engelska behövs.

Jag lyssnade inte, jag ville bara här ifrån. Men i ögonvrån kunde jag se en man som iakttog mig. Han såg ut som en av killarna som var på väggen i huset som jag bodde i med mamma och pappa.... och Brendon.

Jag gick mot honom, han sprang inte iväg.

"Why are you looking at me?" Frågade jag honom.

"You're Niklas Smith right?" Frågade han. "I'm Eric Smith" Han sträckte ut handen och vi hälsade.

"Never thought I'd see you alive" Sa han sedan. "This is my children, John, Ron and Molly. Your cousins"

GLAD MORS DAG... SLUTADE JAG VID FEL STÄLLE? I SÅ FALL SÅ LYCKADES JAG! SNART FÅR JAG SOMMARLOV, DÅ KAN JAG SKRIVA MYCKET MER!