BRENDON

Kapitel 1

Jag och Amanda satt i klassrummet. Amanda satt och kladdade ner vad som kom till hennes huvud. Bild är inte hennes favorit ämne, men hon har en bra fantasi. Jag kunde dock inte komma på vad jag skulle måla. Så jag bestämde mig för att måla av Amanda så bra som möjligt. Vilket inte gick  så bra. Vi har en lektion till efter denna och det är Engelska. Amanda är bra när det kommer till språk överhuvud taget. Men Engelska är hennes favorit.

"Så vad ska du göra senare i dag?" Frågade Amanda

"Jag vet inte, kanske.." Jag kunde se Amandas farbror i ögonvrån.

"Amanda din farbror är här" Hon vände sig om och började gå mot honom. Jag följde efter.

"Vad gör du här?" Frågade Amanda Ethan 

"Niklas, din faster dog" Jag kollade på Amanda som om jag inte visste vad jag skulle säga.

"Hur? Var? När? Varför?" I bland tror jag hon är polisen.

"Hon blev trodligtvis mördad, det var lite innan 10 tiden. Vi vet inte varför, men vi tror det kan vara din morbror Niklas. Amanda, ska du bli jonalist?" Jag hoppas att det inte är min morbror. 

"Nej! Men vart ska Niklas bo nu? Han har ju ingen familj kvar"  Sa Amanda

"Jag står faktisikt här" De kollade på mig.

"Han skulle kunna bo med oss" Sa Ethan och kollade på mig.

"Amanda Niklas!" Vår Engelska lärare ropade på oss att komma. Ethan visade sin "bricka" och hon nickade.

"Skulle du vilja det Niklas?" Jag tänkte en stund. Jag och Amanda är ju som syskon, så varför inte, Ethan har ju tagit med oss på olika saker. Han är typ som en andra pappa för mig.

"Ja" Sa jag helt enkelt.

Sammtidigt som jag var uppröd över att min faster var död, var jag inte förvånad. Ända sen farbror Karl blev mördad hade jag mina arningar att Kristine var på tur.

"Niklas kom" Sa Amanda och drog med mig till huvudentreen.

"Vi ska ta en annan väg hem" Sa hon

"Okej, vilken?" Frågade jag

"Den genom skogen" Sa hon och vi börja gå.

När vi hade gått en stund såg vi ett hus i skogen. Jag tyckte att den såg väldigt bekant ut.

"Undrar vilka som bodde här?" Sa Amanda

Jag kollade konstigt på den, utan att jag själv märkte det började jag gå in i det.

"Niklas vart ska du?" Ropade Amanda efter mig. Hon stod och kollade efter mig innan hon följde med.

"Jag" Sa jag

"Vad nu?" Sa Amanda

"Jag bodde här" Sa jag senare

"Gjorde du? Häftigt!" Sa hon, men såg sedan mitt ansiktsuttryck.

"Det var också här jag tappade bort Brendon.. Kolla runt om du vill" Sa jag sedan.

Det fanns fortfarande blodfläckar kvar... mammas och pappas blodfläckar... Jag stirrade på dem ett tag innan Amanda avbröt mina tankar.

"Niklas! Jag har hittat något!" Av alla rum hon kunde varit i, var hon i mitt gamla rum... Det rum jag gömde Brendon i. Där han aldrig hittades igen. Hon höll i ett pergament, den var ganska bred och ca 5dm långt.

"Det står något här!" Sa hon sedan, och det gjorde det.

Hej Niklas!

Jag vet att det inte har varit lätt för dig. Men du måste veta att vad som än händer, är vi alltid där för dig. Min bror, din morbror han, tja.. Han har sina ideer. Han har aldrig fått en tjej. Därför var han ute efter er, men tydligen lyckades han bara ta Brendon. Han lever, men vet knappast någoting om dig eller oss.  Jag vet att du inte kan fatta att jag vet detta men lita på mig. Jag vet! Jag vet att du läser detta med Amanda. Niklas, du är väldigt viktig, det visste Josh, han var lika viktig, men han valde fel sida. Men jag är säker på att du klarar det! Du är stark nog. Oroa dig inte för dina betyg, i slutet av nian får du nästan alla A:n men ett är ett B, Musik.

MVH Din mamma!

Min mamma har lämnat mig ett brev. För 5 år sen, och hon visste vem Amanda var.

"Niklas.." Sa hon långsamt.

"Ja?" Sa jag i samma ton som hon. 

"Det finns mint 3 dussin till" Sa hon och peka på gömstället där jag gömt Brendon. 

"Ja, jag ser det" Jag gick och tog en."Men, det står inget här" Sa jag

"Va?" Sa hon häpnadsveckande.

"Ja, kolla"

"NEJ, DU KOLLA!" Sa hon högt och peka mot väggen. Det stod inget där för en minut sedan, men nu gjorde det de.

Bevara på pergamenten, de kommer vara väl till hands. //Pappa

"Amanda, jag tror jag är någon slags varelse" Jag viste inte vad jag just sa, men jag sa det ändå.

"Va? Vadå varelse, du är en människa...Eller?" Hon såg konstigt på mig.

"Vad?" Sa jag sedan

"Trollkar! Du är en trollkar! Du sa det själv, du älskar Harry Potter böckerna och Merlin, dina föräldrar brukade läsa dem för dig när du var liten... Tänk om du, och dina föräldrar är trollkarar! Då kanske Brendon är det med... Eller hur?" Hon halv skrek det hela, men det skulle förklara en hel del.

Det skulle förklara alla gångerna jag sprang iväg från mobbarna, de brukar vara 1 meter bakom mig, sen var de en kilometer bakom mig.

Vi hörde något braka inne i skogen, så vi sa att vi skulle komma tillbaka imorgon. 

"Niklas, detta är bara början till något stort" Sa Amanda och vi gick åt olika håll.

----

Seg början men det är alltid något i alla fall.