Behind Closed Eyes

Kapitel 1

Izabelles POV

Klockan är 2 på natten. Jag ligger och kollar upp i taket. Det lyser in en svag slinga ljus från månen. Här ligger jag och tänker på allt som gått fel i mitt liv. Nätterna får mig att tänka på hur allt var innan min pappa dog. Han dog i en bilolycka för fem år sedan. Hur kan allt förändras över natt? Vad har jag gjort för fel för att förtjäna det här? Jag vet inte om jag klarar mer, jag känner mig så sårbar, så ensam.

Jag har aldrig berättat för någon om hur jag känner. Varför? Eftersom jag är ensam. Jag har ingen. Eller jag har en vän till mig men det händer en hel del i hennes liv just nu och jag vill inte vara till besvär och ge henne ännu mer bekymmer. Så jag håller mina tankar för mig själv. Jag känner hur mina kinder blir våta och hur ögonlocken blir allt tyngre.

Jag måste somnat eftersom jag vaknar och ser hur solen lyser upp mitt rum. Jag kollar runt i mitt rum. Det är bara min säng som står kvar. Jag vill bara somna om, önskar att det var en annan dag. Idag är det dagen då jag och mamma lämnar Stockholm och åker till Kalifornien. Min mamma lyckades få ett modelljobb i USA och vi var tvungna att flytta hela vägen till Kalifornien. Jag låtsas vara glad för hennes skull, som tur är märker hon det inte. Ingen gör det. Jag är för bra på att dölja mina känslor. Om jag har tur kanske flytten ger mig en ny start i livet, men jag är är ganska säker på att mitt förflutna och mina tankar ständigt kommer att förfölja mig. Det ända som kanske kan göra mig gladare när vi flyttar till Kalifornien är det varmare vädret annars finns det inte så mycket som kan ge mig hopp.

Jag hoppar äntligen ut ur bilen efter alldeles för många timmar fast med min mamma. Allt jag och hon gör är att diskutera och bråka. Jag ser mig omkring och tittar på Kaliforniens sevärdheter. Mamma börjar gå mot ett stort hus. Jag följer sakta efter. Antar att det är vårt nya hem. Huset var väldigt stort. Detta kanske inte blir så illa trots allt. Ju större hus desto fler platser där man kan undvika mamma på.

Jag går upp till mitt nya rum, i rummet är redan min säng placerad. Jag lägger mig i den och somnar nästan direkt.

-Nästa Dag-

Jag vaknar upp nästa morgon och mina tankar börjar snurra igen. Jag är så rädd att jag ska träffa några bra människor här, men de kommer bara att såra och lämna mig precis som alla mina andra vänner gjorde. Efter allt jag varit med om har jag någon slags social fobi. Att prata inför klassen eller inför stora grupper är verkligen inte min grej. Jag hatar känslan när folk dömmer en. Jag känner mig så liten och ensam då. Jag kan inte direkt påverka hur jag är som person.

Jag kollar på klockan en sista gång innan jag reser mig ur sägen. Först tar jag en snabb dusch. Innan jag plattar håret och tar på mig kläder. Idag fick det bli ett par high waisted jeans shorts med en vit t-shirt och ett par låga vita Converse. Jag går ner för trappan och ropar till mamma att jag går en promenad runt kvarteret för att se vad som finns innan jag går ut genom dörren. Bara efter tio minuter ser jag Starbucks. Jag ler stort inombords. Jag går in och beställer en stor mocha frappuccino. Framför mig står en tjej i min ålder. Hon vänder sig om och tittar på mig.

"Hej", säger hon.

"Um, hej..." svarar jag, ganska förvånad att hon ens pratar med mig, men ändå ganska glad.

"Jag heter Lauren. Jag har inte sett dig här innan, är du ny?"

"Jag heter Izabelle men kallas Bella och ja, min mamma och jag flyttade hit igår faktiskt. Vi är ifrån Stockholm. Det är ganska annorlunda här jämfört med Sverige. Mycket finare väder också."

Lauren skrattar och jag skrattar lite med, tills min telefon ringer. Jag känner hur jag börjar svettas och hur mina hjärtslag ökar. Jag plockar upp den ur min ficka och ser att mamma ringer.

"Jag är ledsen men jag måste ta det här, jag kommer strax tillbaka!" säger jag snabbt innan jag går iväg för att svara.

"Hej Mamma.", svarar jag osäkert.

"VART ÄR DU?!" skriker hon i telefonen.

"Jag är på Starbucks, vad är det? Jag sa ju att jag skulle gå ut en sväng."

"Kom hem genast Izabelle Nichole Johnson!!" skriker hon i luren innan hon lägger på.

Jag suckar och försöker hålla tillbaka tårarna när jag går tillbaka till Lauren. Hon kollar upp på mig och jag är ganska säker på att hon kan se att jag fightas mot tårar.

"Jag är ledsen Lauren men jag måste gå." säger jag samtidigt som jag snabbt tar min dricka. Hon nickar och skriver sitt nummer på min hand.

"Smsa mig någon gång, jag vill gärna umgås igen och jag kanske presentera dig för några personer." säger hon. Jag bara ler och vinkar hejdå innan jag springer hem. Jag är rädd, vad gjorde jag för fel den här gången. Jag känner min mamma, uppenbarligen så gjorde jag något fel även denna gång. Hoppas hon inte är allt för arg och att saker går allt för illa...

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Detta är min allra första fan-fiction. Jag är inte den bästa på att skriva berättelser men jag hoppas den här ändå blir okej. Jag har så många idéer om hur denna berättelse ska sluta. Jag hoppas ni tycker om att läsa min berättelse och kommentera gärna.

/ Wilma