Behind Closed Eyes

Kapitel 6

Lisas POV

Vi kommer fram till vårt hus. Bildörrarna öppnas och vi alla går mot ytterdörren. Jag sa till de andra att jag och Bella skulle ta en promenad och visa henne kvarteret. Som tur är frågar ingen om de får hänga med. Vi går ut genom dörren igen och börjar gå. Bella går tyst bredvid mig tills vi når stranden. Där sätter vi oss. Jag ser på henne med oroliga ögon en stund.

"Så vad är det som händer? Vem gav dig blåmärket?, frågar jag.

"J-jag lovar hon är en bra person, men ibland tappar hon humöret och hennes ilska tar över." säger Bella.

Hon darrar, stackaren. Jag lägger min arm runt henne samtidigt som jag kollar på henne med oroliga ögon.

"Vem är hon?"

Bella tittar ner i marken och jag kan se att hon håller tillbaka tårarna. Jag hatar den som gjorde det här mot henne.

"Min mamma.", viskar hon samtidigt som tårar börjar falla.

Jag håller om henne tätt. Jag kan inte förstå vilken typ av mamma man är om man skadar sitt egna barn! Jag tänker på min mamma, hon är så omtänksam och snäll. Jag vet att hon aldrig skulle röra någon av oss.

"Jag är så ledsen Bella. Men det hon gör är ändå inte okej." säger jag samtidigt som jag kramar om henne hårdare. "Vet någon annan?"

"Bara mina bästa vänner i Stockholm men vi har ingen kontakt längre ändå..."

Mitt hjärta krossas om och om igen för henne. Jag kan inte föreställa mig hur tufft hennes liv är. Jag har själv haft mina motgångar men något säger mig att hon har det mycket, mycket värre än jag hade. Det gör mig ännu mer fast besluten att hjälpa henne.

"Lyssna, du är inte ensam längre. Du är långt ifrån ensam. Jag lovar att jag alltid kommer vara här för dig och det kommer även min familj." säger jag för henne med tårar i ögonen.

Izabelles POV

Det var tufft att berätta för Lisa. Men jag visste att hon inte skulle sluta fråga förens jag berättat för henne vem som slår mig. Hon verkar tycka så synd om mig. Hon berättar för mig att jag inte är ensam längre. Det är det enda orden som jag behövde höra. Men orden "Jag lovar" får mig att minnas alla andra som sagt det. Minnen kommer tillbaka och jag slutar gråta och jag stelnar till.

"Sluta. Säg inte " jag lovar ". Alla löften ger mig falska förhoppningar som jag inte kan hantera längre." säger jag snabbt.

Hon lutar sig tillbaka och ser chockad men ännu mer ledsen ut. Jag vet att hon bara vill hjälpa mig, men jag måste glömma henne innan hon också skadar mig som alla andra gjort.

"Jag är ledsen Bella, det var inte meningen att säga saker som gör dig upprörd. Jag vill bara att du ska veta att du inte längre är ensam."

"Snälla...kan du bara gå?" frågar jag

Jag ser hur tårar rinner nerför hennes kinder när hon reser sig och går hem. Jag följer henne med blicken tills hon är utom synhåll. Jag får skuldkänslor och känner mig så taskig men jag var tvungen att göra det. Jag reser mig från sanden och börjar sakta gå hemåt.

Tack och lov är mamma inte hemma så jag går direkt upp på mitt rum och lägger mig på min säng. Jag inser vilket stort misstag jag gjort. Mina enda vänner jag har här i Kalifornien har jag redan backat ifrån. Jag gör vad jag är bäst på, strular till det för mig själv.

Jag har en stor hemlighet. En av mina största hemligheter som bara jag känner till. Jag skadar mig själv. Det började när pappa dog. När jag inte längre kunde hitta någon utväg. När jag inte länge kunde hantera allt. Jag förstod inte hur beroendeframkallande det var förrän det var försent.

Nu har jag varit ren i nästan två månader. Jag är inte stolt över mig själv. Allt jag kan tänka på är hur värdelös jag är och vilket misslyckande jag är. Jag låser min dörr och tar fram bladen som ligger gömda i en ask. Jag borde gjort mig av med dem. Jag borde ha gjort det när jag var starkare, innan jag föll igen. Men jag gjorde inte det och nu är jag här igen. Nu får jag skylla mig själv.

Jag skar några gånger på min höft. Jag vill inte skära på mina gamla ärr så jag skar några gånger på övre delen av låren också. Jag ler när bladet rör min hud. Det är så skönt. Det känns bra, all smärta.

Jag sättre på lite antibiotikakräm på såren och lägger sedan om dem med bandage. Jag ser på bandaget och först då inser jag var jag har gjort. Jag gråter tills jag inte har några tårar kvar...